Anonym donator

Historien om min njure – och hur den bytte ägare.

Tanken att någon gång ge bort ett organ har nog funnits ganska tidigt i mitt liv. Kanske första gången som 12-åring då jag såg en rörande film som handlade om två kvinnor med leukemi. Som 16-åring blev jag blodgivare och har varit det tills för bara några år sedan då jag blev ”ratad” från listan eftersom jag hade fräckheten att bli sjuk i malaria. Då vill ingen någonsin ha ens blod – ever!

Nåväl, jag är sjuksköterska och tanken blommade upp igen om att kanske kunna ge bort en njure. Ytterligare inspiration fick jag av en föreläsande njurläkare och hade kontakt med henne efter föreläsningen. Tanken var ju hela tiden att ”om jag har något jag inte behöver och som någon annan kan ha bättre användning för, vad väntar jag på?”. Min man var helt med på noterna. Barnen är hittills friska, vi har inga kända ärftliga faktorer i familjen, så det verkade inte finnas några hinder. Efter det var det ju bara att lyfta på luren till transplantationsenheten och säga: ”Hej! Jag vill ge bort en njure!”

Sen gick utredningen sin – minst sagt – långsamma gång. Jag misstänker att den dras ut på tiden med flit så att den eventuella donatorn verkligen får x antal möjligheter att backa ur… Jag kommer inte riktigt ihåg följden, men det började ju såklart med en massa blodprover för att checka att det inte var något skumt (låga blodvärden, fel i saltbalansen, m.m.) som redan då kunde ge hinder för en donation. Sedan kom diverse ultraljud, röntgen och olika undersökningar som magnetröntgen med och utan kontrast osv.

Vart jag än kom där personalen hade läst min journal blev jag bemött med förundrad respekt: Att någon kan göra sånt här! Det kändes som en tipspromenad där man först får gå vidare till nästa station om man har klarat av den förra. Och det var lite pirrigt, visst fanns känslan ”tänk om jag åker ur!”. Samtidigt visste jag också att jag blev checkad från topp till tå och kan nu kalla mig en av de få friska personer i Sverige som har klarat sig igenom det ganska trånga utredningsnätet… Är man anonym donator finns ju inga marginaler. Allt måste vara tipptopp.

Och hela tiden är det någon som vill veta varför jag har bestämt mig för detta. En psykiater kollade om jag var vid mina sinnens fulla bruk. Kuratorkontakt fanns där hela tiden. Så visst kände jag mig väl omhändertagen!

Efter ett drygt halvår hade jag klarat det sista blodtestet och ett operationsdatum blev bestämt – som nästan svävade i fara eftersom jag råkade få ont i halsen tre dagar innan… Men in med antibiotika mot streptokocker, och så var även narkosläkaren okey med att jag kunde komma. Där på sjukhuset blev jag behandlad som värsta VIP-patienten. Eftersom jag själv jobbar ”i branschen” fick jag ett reservnummer – som kronprinsessan när hon behöver sjukvård – det var lite svårt att komma ihåg vid provtagning och annat, man är ju så van sitt personnummer.

Dessutom fick jag inte ligga på transplantationsavdelningen (där ju den tänkte mottagaren skulle ligga) utan på en urologisk vårdavdelning, där ingen av de andra patienterna visste varför jag låg där. Haha, jag – fullt frisk kvinna med kanonfina värden – passade ju absolut inte in i genomsnittsbilden av en äldre man med prostatabesvär…

Man kan säga att hela operationen (ja, jag blev frågad en sista gång innan jag blev sövd, om jag VERKLIGEN ville donera en njure…) gick enligt planerna, jag hade ju la crème de la crème av kirurger, narkosläkare etc. Veckan efteråt traskade jag mig igenom de förväntade smärtorna, illamåendet, morfinpump och svårigheter att gå. När jag sedan kom hem blev smärtan så småningom mindre och rörligheten bättre, allteftersom operationssåren läkte. Tröttheten satt kvar länge. Men efter två månaders sjukskrivning kunde jag gå till jobbet igen.

Jag skulle nog göra om alltihop igen om jag kunde – eller ge bort mer om möjligheten fanns. Vad vet jag, en bit lever, en del av lungan, men jag tror nog inte att de vill ta risken.
Det enda som verkligen var lite märkligt var att inte kunna prata helt öppet om det, inte för kollegor som såklart undrade vart jag hade tagit vägen, bara för de närmsta vännerna och familjen. Jag fick höra både direkt efter operationen och vid efterkontroller att ”min” mottagare mådde bra och att allting fungerade som det skulle, vilket jag är väldigt glad över. Generellt kan jag tycka att en anonym donation har en massa fördelar: man kan matcha mottagaren exakt, donatorn är så frisk som det bara går, njuren är endast en kortkort stund i förvar innan den byter ägare, och hela biten med mellanmänskliga känslor, skuld, förväntningar, familjära tvång eller tryck faller bort.
Visserligen kommer jag aldrig kunna krama min mottagare och säga hur glad jag är, men jag får hoppas att han eller hon har ett bättre liv nu än förr.

Det här har i alla hänseenden absolut berikat mitt liv.

Kommentera