Stefan

Väntan känns oändlig

Min plan med att vara uppsatt på väntelistan var att inte börja vänta förrän efter midsommar eftersom jag ”visste” att jag ändå inte skulle få transplantera mig innan dess. Det har dock gått käpprätt åt pipsvängen med den planen. Undermedvetet har jag väntat, även om jag inte har tänkt på det, så har det ändå funnits där i bakhuvudet och gnagt. Nu har det gnagt så länge att det blivit ett hål och hålet i skallen är nu stort som en krater. Genom den kratern forsar allt ut såsom energi, glädje, framtidstro och allt annat som är bra att ha i dessa tider. Jag instämmer nu i det som många andra innan mig har sagt: det är ett helvete att vara på väntelistan, en väntan på att få tillbaka livet igen. En väntan på en ny lever.

Jag sitter på perrongen medan Livets Tåg susar förbi och jag kan inte ta mig ombord. Alla människor jag känner sitter på tåget och åker mot nya äventyr och spännande utmaningar, medan jag sitter ensam kvar på en hård bänk på en kal, mörk perrong.

Tåget håller på att köra förbi mig i det oändliga medan jag sitter på min hårda bänk och blir svagare och svagare.

Häromdagen låg jag i sängen och såg min fru Monica samt dottern Amanda rensa i trädgården och kände mig helt oanvändbar och nästan värdelös. Samtidigt lyssnade jag på sentimental musik och den kombinationen gjorde att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna och ledsenheten. Jag var så less på hela situationen och de bittra och destruktiva tankarna tog över. Jag hade ingen chans att stå emot, det bara brast för mig.

Igår och idag är det två dåliga dagar igen. Även sjukgymnasten, som såg mig för andra gången, tyckte att jag såg trött ut när vi pratade om att göra om onsdagsträningen till ett ”konditionspass”.

Jag träffade på en arbetskamrat på sjukgymnastiken idag, han var där för att rehabilitera sitt knä efter en korsbandsoperation. Vi diskuterade våra sjukdomar/skador och hur det är att vara sjukskriven. Han sa, som många andra gjort till mig, att han tycker det är så segt att vara sjukskriven. Han nästan klättrar på väggarna och blir rastlös. Det är ett problem som jag slipper eftersom jag inte har energi nog att bli rastlös eller klättra på väggarna. Jag är så långt ifrån att börja jobba att det inte ens finns på kartan.

Träningen gick väl så där, gjorde alla övningar men inte med världens engagemang precis. Gjorde som gubbarna jag irriterade mig på i gruppträningen och pratade bort ca 15 minuter… MEN jag körde igen de 15 minuterna efter sen!

I eftermiddags ringde det ett ”inget uppringnings id” igen på den ständigt närvarande mobiltelefonen. Återigen började hjärtat slå och hoppet tändas, men som alla andra gånger var det inte dags utan det var sjukgymnasten som sa att träningen på onsdag är halv tio istället för kl nio…

Tre månader på väntelistan har framkallat dessa känslor hos mig och enligt prognosen får jag vänta lika länge till. Förnuftet säger att det är självklart att de som är akut sjuka och döende ska få en lever först. Absolut är det så men jag vill också komma på det framrusande Tåget mot Framtiden.

//Stefan

En kommentar till ”Stefan

  1. Hej Stefan!
    Jag är oxå på väntelista för en lever sedan maj 2016. Nu börjar de bli jobbigt mer än förr. Jag hoppas du fått din lever och mår hyfsat bra!

    Hälsningar
    Hjördis

Kommentera