Stina

Att vänta – en gång till.

Jag blev svårt hjärtsjuk under min första förlossning. Samtidigt som värkarna startade fick jag allt svårare att andas.

Jag hade gått upp i vikt och samlat på mig vätska, något som barnmorskan hade sagt var fullt normalt så där i slutet av en graviditet. Tre dagar över tiden fick jag en kraftig blödning och åkte akut in till förlossningen. Läkarna konstaterade att värkarbetet inte var igång ordentligt och tänkte skicka hem mig, men då jag hade haft det så jobbigt med andningen behöll de mig kvar på avdelningen. Timmarna gick och till slut kippade jag bokstavligen efter luft. Man kallade på hjärtläkare som tog EKG och genast blev det ilfart upp till hjärtintensiven. De såg snabbt att här krävdes specialistvård för att rädda livet på såväl mig som mitt barn.

Ambulanshelikopter tillkallades och vi flögs ner från Gävle till Akademiska Sjukhuset i Uppsala där man utförde ett akut kejsarsnitt. Ett förlossningsteam tog hand om barnet medan hjärtteamet stod redo med en tillfällig hjärtpump, ifall att mitt hjärta inte skulle klara av påfrestningarna. Dock räckte det med kejsarsnitt och jag blev kvar på sjukhuset ett par veckor och fick sedan komma hem till familjen.

Under sommaren blev jag åter sjuk och fick återvända till Akademiska. I ambulansen fick jag upprepade hjärtstillestånd som ledde till att läkarna opererade in en mekanisk hjärtpump.

Idag har jag gått med denna i närmare fyra års tid. Mitt hjärta blev dock sämre för ett tag sedan och då fanns där ingen tvekan om att jag skulle behöva byta hjärta.

Jag sattes upp på väntelistan och behövde inte vänta länge innan första samtalet kom. Vilken lättnad! Men, donatorhjärtat höll inte måttet så vi fick åka hem igen. Det tog väldigt hårt på mig och månader av depression väntade. Att vara så nära livet, och ändå så långt bort…

Idag har jag vågat börja drömma igen. Jag har lärt mig att acceptera det som hänt mig under årens gång och vågar tro på en framtid. Det är så nära nu att jag nästan kan ta på den där ”andra” Stina som står där på andra sidan sjukhussängen, så frisk och med hela livet framför sig. Det som krävs är att någon där ute har gjort sin vilja hörd – igen. Och att det nästa gång går hela vägen så att min lilla Jimmie får ha sin mamma kvar i livet – länge, länge till!

 

 

stina

Stina fick sitt andra samtal, och hon är idag transplanterad.

Kommentera