Sussan

Detta är min berättelse och mina upplevelser av att vara en “levande donator”. Min historia om att ge en njure till min bror.

För ca 15 år sedan blev min bror Stisse njursjuk. Jag vet att jag sa direkt att han fick gärna ta en av mina. Åren gick och han mådde bra med hjälp av mediciner, men jag fortsatte att tjata om att bli donator om det skulle behövas, så att han skulle veta att jag inte hade ångrat mig. Eftersom jag är lillasyster så får jag lov att vara lite tjatig.

Tiden går, klockan slår och en dag sa hans läkare att nu var det nog dags att tänka på transplantation. Jag anmälde mig på studs.

Jag fick en egen läkare som inte hade träffat Stisse. Vi pratade. Jag träffade kurator. Vi pratade ännu lite till. Konversationerna syftade till att se om jag mentalt skulle klara av det som komma skulle. Om jag mådde bra och kände mig trygg i mitt beslut. Efter många samtal väntade sedan en grundlig undersökning av min kropp, för att se om jag fysiskt kunde donera. Personalen vid Linköpings universitetssjukhus visste alla att det var en transplantationsutredning jag gick igenom, och de var så rara, trevliga och uppmuntrande. Stöttande i allt – stort som smått. Jag upplevde att alla undersökningar gick mycket smidigt och snabbt. Jag behövde aldrig sitta i väntrummet och vänta.

Allt visade att jag passade som donator och precis som vid ett kejsarsnitt så sattes det ett datum för transplantationen. En lämplig liknelse. Det handlade ju om att min bror skulle få ett nytt liv. En extra födelsedag.

Så kom dagen. Det var dags för färd ned till Göteborg och Sahlgrenska universitetssjukhus. Klart pirrigt i magen. Spännande! NU skulle det ske!! Lite grann som att faktiskt åka till BB för att föda barn…

Vi blev omhändertagna av en trevlig, glad, skojfrisk och mycket kompetent personal som gjorde att vi kände oss lugna och hemmastadda. Vi fick träffa narkospersonal, kirurg och sjukgymnast och fick ännu mer information om det som skulle ske.

Vi delade rum på sjukhuset, min bror och jag, och natten innan operationen sov vi nog ingenting. Istället låg vi och pratade om allt möjligt. Förmodligen dumt, vi borde försökt sova, men det var mysigt!

På morgonen blev jag nedkörd först till operation och sövdes ganska omgående. Vet att jag tänkte “Nu händer det och jag missar allt eftersom jag sover…”

När jag vaknade frågade jag direkt om allt hade gått bra med Stisse. De var inte klara med hans operation än. Men så fort han kördes till uppvaket så kom de och meddelade mig. Han var färdig. Allt hade gått bra.

Stisses operation började av naturliga orsaker en liten stund efter min, och jag vet att han kände sig rätt så liten när han låg där och väntade.

Vi hade valt att dela rum även efter operationen vilket jag absolut rekommenderar! Det var så skönt att ha varandra nära. Dagen efter när personalen kom in och sa att “Nu är det dags att skutta upp från sängen”, så kände jag att “Nix det går inte. Glöm det.” Men det gick! Ganska snabbt började vi att gå runt och röra på oss. Vi kunde till och med gå ut. Vi gick till Pressbyrån och handlade Trisslotter. Varför vi nu gjorde det kan man undra, vi hade ju redan vunnit högsta vinsten – en lyckad operation!

Jag fick åka hem fyra dagar efter operationen och min bror efter fem. Det var väldigt skönt att komma hem och sova i sin egen säng.

Jag har inte haft några problem alls. Inget ont, inget obehag eller dyligt efter donationen. Trött dock kan jag erkänna att jag var, men det är överkomligt för då är det bara att sova!

Operationen gjordes med titthålskirurgi så nu har jag tre små ärr på vänster sida, samt ett snitt under min navel. Ärr som jag är stolt över.

Många frågar om jag ångrar mig, eller saknar min njure. Mitt svar blir då “Jag har förlorat en njure, men fått en frisk bror!”

sussan1

Kommentera