Underlätta för reservdelsmänniskan

Ledare. Medan regeringen funderar och tvekar bokstavligen dör sjuka människor i donationskön i väntan på att få sitt hjärta, sina njurar eller lungor utbytta. Med andra ord måste socialminister Annika Strandhäll agera – för att rädda liv.

Människan har sedan tidernas begynnelse drömt om att kunna ersätta dåligt fungerade organ med nya.

Den första lyckade organtransplantationen, en njurtransplantation, genomfördes i december 1954 i Boston. Tio år senare var det dags för den första svenska, också det en njurtransplantation, på Serafimerlasarettet, som låg på Kungsholmen i Stockholm.

I fjol utfördes nästan 800 organdonationer i Sverige: njurar, bukspottkörtlar, cellöar (diabetes), lever, hjärta, lungor och tarmar.

Men även om antalet organdonationer blivit fler är behovet fortfarande stort. Förra året dog 22 patienter i väntan på ett nytt organ, hittills i år har 27 avlidit i transplantationskön. Allt enligt statistik från Socialstyrelsen.

Möjligheterna finns alltså, men inte organen.

Den här veckan är det donationsvecka. Det är Socialstyrelsen som står bakom och vill att vi ta ställning: Vill du donera dina organ när du dör? Den frågan har 1 570 222 svenskar, eller 15 procent, svarat på. 73 procent av dem har sagt ja, 27 nej.

Donationer är allt annat än enkelt. Det finns många aspekter att ta hänsyn till; religiösa, moraliska, filosofiska, medicinska och inte minst juridiska. Vilken gjort att regeringen har dragit frågan i långbänk. Redan för två år sedan lades donationsutredningen fram. Innan Gabriel Wikström (S) blev sjuk hann den förre hälso- och sjukvårdsministern utlova en proposition under 2017. Nu har socialminister Annika Strandhäll (S) sagt våren 2018.

Men bortom alla perspektiv finns grundläggande mänskliga värderingar som medmänsklighet och humanitet. Kan ens egen död bidra till att någon annan kan leva så är det samhällets skyldighet att verka för att så ska kunna ske.

Men regeringen har varit förvånansvärt passiv och hänvisat till ”den juridiska komplexiteten”.

Självklart kan det vara så. I Sverige har individen och integritetsfrågorna en oerhört stark ställning. Men medan regeringen funderar och tvekar bokstavligen dör sjuka människor i donationskön i väntan på att få sitt hjärta, sina njurar eller lungor utbytta. Med andra ord måste socialminister Strandhäll agera – för att rädda liv.

Vad kan man då göra utan att göra avkall på den medicinska säkerheten?

  • En tanke är att placera patienten i respirator även efter det att läkarna konstaterat att hens liv inte går att rädda. Det hade inneburit att organen inte slutat att syresättas. Fler organ skulle därmed kunna användas efter att döden inträtt.
  • En annan tanke är att anhöriga till en döende skulle tillfrågan om en eventuell organdonation redan innan respiratorn ”stängts av”. Naturligtvis under förutsättning att hen inte har sagt nej i Socialstyrelsens donationsregister. Det hade också inneburit att organ skulle kunna användas.
  • Eller varför inte vara radikal, och göra som man har gjort i bland annat Frankrike och Spanien. Där krävs det att man aktivt skrivit under ett dokument som säger ”jag vill inte donera mina organ”. Om inte står per automatik till förfogande som organdonator.

Medan regeringen tänker blir kön av personer som väntar på en organdonation bara längre och längre.

Politiken och politikerna har ett stort ansvar. Med en mer progressiv lagstiftning hade situationen kunnat se annorlunda ut.

Men här är det inte bara politikerna som har ett tungt ansvar att bära. Det är också alla som inte sagt hur de vill ha det, om olyckan/sjukdomen skulle vara framme.

 

Publicerad i Norran

Text: Mikael Bengtsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.