”Vill man inte donera organ ska man heller inte få ta emot några”

Gävle. Varje år dör människor i avvaktan på organtransplantation. Michaela Selhammer var 21 år när hon avled i väntan på nya lungor. Hon hade då stått drygt två år i kön för en transplantation.

– Lagstadga att man måste avsäga sig organdonation i stället för att som nu anmäla att man vill bli givare. Och vill man inte donera sina organ ska man heller inte få ta emot några, säger Tina Selhammer, mamma till Michaela.

Tina Selhammer har en liten tatuering bak på vänster axel. Den föreställer seriefiguren Nemi med en lång svart slingrande hårlock och under står en liten signatur: Mela.

– Lagstadga att man måste avsäga sig organdonation i stället för att som nu anmäla att man vill bli givare. Och vill man inte donera sina organ ska man heller inte få ta emot några, säger Tina Selhammer, mamma till Michaela.

Tina Selhammer har en liten tatuering bak på vänster axel. Den föreställer seriefiguren Nemi med en lång svart slingrande hårlock och under står en liten signatur: Mela.

– Michaela – som kallades Mela av oss – gillade Nemi. Nemi var Mela. Vi bestämde att när Mela hade fått sina nya lungor skulle vi tatuera oss båda två. Men så blev det ju inte, säger Tina Selhammer när vi ses en grå oktoberdag på hennes arbete i Gävle. På byrån bakom hennes skrivbord står fotografier på de fyra barnbarnen – och på en allvarsam Michaela med svart hästsvans.

Den 29 september var det 12 år sedan Michaela dog.

– September är ingen bra månad. Men februari, den 18:e på Michaelas födelsedag, äter vi prinsesstårta och dricker Coca-Cola som hon tyckte om.

Michaela Selhammer föddes med sjukdomen cystisk fibros men det tog ett och ett halvt år innan diagnosen ställdes. Cystisk fibros är en ärftlig och livslång sjukdom som kännetecknas av onormalt mycket slembildning i andningsvägarna med bland annat återkommande infektioner i lungorna. Sjukdomen skadar på sikt även andra vävnader och funktioner i kroppen.

– När vi fått diagnosen ställd på Michaela åkte vi från sjukhuset med två pappkassar fulla med medicin och hon blev på kort tid bättre och ökade i vikt. Första infektionen i lungorna kom först när hon var sex år men från hon var 17-18 år var hennes lungor ständigt infekterade, berättar Tina Selhammer.

Trots detta så tränade Michaela på gym och tog studenten med utmärkta betyg. Försämringen kom gradvis, skriver Tina Selhammer i sina löpande anteckningar som hon gjorde under sjukdomsförloppet och som DN fått ta del av. Det är ett smärtsamt vittnesmål, en helvetesresa mellan hopp och förtvivlan där Michaelas kropp tar allt mer stryk i väntan på transplantation. Antibiotikakurerna sker allt tätare, lungkollapserna avlöser varandra och det blir till slut svårt för henne att leva utan respirator.

– Lokaltidningarna intervjuade henne i samband med reportage om organdonation. Någon ställde då frågan: Hur länge kan man vänta på organ innan det är för sent? Den frågan ställde hon sig sedan många gånger själv.

Michaela Selhammer åkte mellan sjukhuset i Gävle, Akademiska i Uppsala, Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm och Sahlgrenska i Göteborg för intensiv- och specialistvård.

– Sista sommaren ville hon hem och komma ur respiratorn; andas själv. Men det blev för tufft och hon fick åka tillbaka till intensivvården i Gävle igen, säger Tina Selhammer.

I slutet av september 2006 kom ett läkarteam från Sahlgrenska universitetssjukhuset till Gävle för att avgöra om Michaela kunde stå kvar i transplantationskön.

– Hon ville visa hur stark hon var och lyfte hantlar, och hon fick stå kvar i kön. De sa att de hade opererat patienter som var mycket sjukare än Michaela var. Jag minns att jag tänkte: Har de väckt de döda då?

Besöket från Sahlgrenska skedde på en måndag och fyra dagar senare, på fredag eftermiddag, avled Michaela Selhammer. Hon hade då själv bestämt att hennes hjärtmedicinering skulle sättas ut och dialysapparaten koppas ur. Hos henne fanns familjen: mamma Tina, pappa Peter och syskonen Andreas och Stephanie.

– Det slumpade sig så att begravningen ägde rum fredag den 13:e och det hade Michaela gillat.  Hon hade tänkt att ha en fest när hon fått nya lungor men om hon inte hann få några så skulle vi ha festen när hon begravdes. Så blev det också med musik av Ozzy Osbourne, Chicago, Eva Cassidy och andra. Inga psalmer. Där Michaela ligger begravd har jag planterat en kärleksört och smugit ner askan av hennes älsklingshundar, två Golden Retrievers, och den kärleksörten blommar rikligt.

Skriven av Carin Ståhlberg
Publicerad av DN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.