Samordning och resurser till sjukvården

Många länder blickar mot Spanien när man pratar om organdonation. Spanien har under många år varit världsledande när det kommer till att möjliggöra organdonation.

Spanien har under många år varit världsledande när det kommer till att möjliggöra organdonation sett till antalet donatorer per miljon invånare (Spanien 47 dpm, Sverige 19 dpm). Detta har flera förklaringar, när MOD frågade Beatriz Domingues Gil, ordförande för ONT, om vad som gjort att Spanien blivit så framgångsrika svarar hon “En tydlig nationell organisation med resurser”. I Sverige har vi idag inte en motsvarande organisation. Vi har istället sex donationsregioner och ett Nationellt Donationsfrämjande Centrum inom Socialstyrelsen.

Sverige har stora regionala skillnader inom donationsverksamheten. Det innebär att du inte bara måste avlida på rätt sätt i Sverige för att bli organdonator, du ska dessutom dö på rätt plats. Det är viktigt att sjukvården arbetar för att jämna ut de regionala skillnaderna i Sverige, inte bara för att öka antalet organdonatorer utan också för att göra vården i livets slut mer jämlik. För att utjämna de regionala skillnaderna behöver intensivvården ett tydligare regelverk och en uppdaterad lagstiftning, samtidigt är det viktigt att samtliga regioner arbetar för att organdonation ska bli en naturlig del av vården i livets slutskede.

Ett vanligt internationellt mått för att jämföra antalet donatorer mellan länder är antal donatorer per miljon invånare. Ser vi till detta mått hamnar Sverige långt efter andra jämförbara länder, som exempelvis Spanien eller Storbritannien. Detta är extra anmärkningsvärt eftersom viljan till organdonation i Sverige är en av världens högsta, nästan nio av tio vill donera sina organ.

Detta är extra anmärkningsvärt eftersom viljan till organdonation i Sverige är en av världens högsta.

I Sverige har man börjat använda måttet donationer per 10 000 avlidna. Detta är ett mer rättvist och precist mått med tanke på att man faktiskt måste vara avliden för att kunna bli organdonator.

Ser vi till antal organdonatorer per 10 000 avlidna är Region Storstockholm och Gotland främst i Sverige på att respektera viljan till organdonation. I regionen har man under de senaste åren inrättat landets första regionala center för organdonation RDC (Regionalt Donationscentrum). Inom centret samlas professionen över expertgränserna och samverkar på ett nytt sätt, för att öka antalet organdonatorer.

I den statliga utredning som lämnades över sommaren 2019 står det klart att organbevarande behandling ska vara tillåtet i Sverige. I dagsläget saknas en tydlig skrivelse i lagen, trots att en av intensivvårdens uppgift är att uppfylla en positiv donationsvilja. Att intensivvården inte har ett tydligt lagrum att luta sig mot gör att osäkerheten är stor. Det leder också till att arbetet med organdonation ser olika ut beroende på vilken region, eller till och med vilket sjukhus, man arbetar på. Detta är orsakerna till de stora regionala skillnaderna i Sverige.

Endast 39 % av intensivvårrdsavdelningarna i Sverige har tillsatt donationsansvarig läkare.

Regional Donationscentrum i Stockholm.

Regionalt Donationscentrum i Stockholm är Sveriges första regionala center för organdonation. Uppdraget kommer från Hälso- och sjukvårdsförvaltningen men rent geografiskt är centret placerat på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna eftersom det ska ligga nära verksamheten. Målet med centret är att göra organdonation till en mer naturlig del av vården i livets slutskede och skapa naturliga bryggor mellan intensivvården och transplantation samt att organisera utbildning mellan dessa. Genom att arbeta på ett strukturerat och samordnat sätt mellan de olika verksamheterna har regionen Storstockholm-Gotland utan att öka antalet intensivvårdsplatser dubblerat antalet organdonatorer per 10 000 avlidna.

Behovet av bättre organisation inom sjukvården.

För att vi överhuvudtaget ska kunna genomföra organdonationer från avlidna, krävs det rätt förutsättningar inom intensivvården. Det handlar bland annat organisatoriska förutsättningar i form av läkare och sjuksköterskor med utbildning inom organdonation. För att kunna mäta detta bevakar SIR (Svenskt Intensivvårdsregister) årligen en rad parametrar. Bland annat undersöker man om intensivvårdsavdelningarna har;

  1. Tillsatt Donationsansvarig Läkare och Donationsansvarig Sjuksköterska vid varje intensivvårdsavdelning.
  2. Avsatt tid för DAL och DAS.
  3. Ett skriftligt uppdrag och arbetsbeskrivning.

2019 hade 39 % av landets intensivvårdsavdelningar donationsansvariga läkare och 45 % hade donationsansvariga sjuksköterskor med avsatt tid och skriftlig arbetsbeskrivning.

Vi får inte glömma att organdonation är en sällanhändelse. På vissa orter kan det gå flera år mellan en fullgången donationsprocess. Detta gör att det är oerhört viktigt att ha utbildade, insatta och uppdaterade medarbetare på sin intensivvårdsavdelning.

Genom att se över hur sjukvården är organiserad och ge professionen rätt förutsättningar för att kunna jobba med organdonation kommer vi både kunna jämna ut de stora regionala skillnaderna och öka antalet donatorer över hela landet.

Hur viktigt är antalet intensvivårdplatser för antalet organdonatorer i ett land? 

En av de vanligaste missuppfattningarna när det kommer till internationella jämförelser är att det går att dra slutsatser om hur många organdonatorer ett land har genom att se hur många intensivvårdsplatser landet har per capita. Sverige har få antal intensivvårdsplatser per 100 000 personer ur ett EU-perspektiv, men det finns inte en tydlig korrelation mellan enbart antalet intensivvårdsplatser och antalet organdonatorer i ett land.

Ett exempel på hur man inom sjukvården förändrat sin organisation är Regionalt Donationscentrum för Storstockholm och Gotland. Utan att öka antalet intensivvårdsplatser dubblerade regionen antalet donatorer per 10 000 avlidna genom organisatoriska förändringar. Genom att förändra strukturella och organisatoriska faktorer inom vården kunde detta resultat uppnås på enbart ett fåtal år.