Ny lagstiftning

Den föråldrade lagstiftningen som idag reglerar vad sjukvården får och inte får göra för att möjliggöra för organdonation skapar osäkerhet inom vården och innebär att väldigt många möjliga organdonatorer inte uppmärksammas. Se gärna MODs avsnitt av “MOD svarar och förklarar” om den nya lagstiftningen.

Därför behövs en tydligare lagstiftning

Lagstiftningen som reglerar vad sjukvården får och ska göra för att möjliggöra organdonation är föråldrad och otydlig. Den medicinska kunskapsutvecklingen har nått längre än juridiken på detta område vilket gör att regelverket släpar efter. Detta skapar osäkerhet inom vården och innebär att ett antal av de som skulle haft möjlighet att donera inte uppmärksammas. Sedan 2013 har två statliga utredningar genomförts för att råda bot på denna otydlighet.

”Vi behöver göra någonting åt den osäkerhet som finns omkring hur man får behandla en individ som är en potentiell organdonator.” Annika Tibell, Forsknings- och utbildningsdirektör KS

Juridiken ligger långt efter

Bristen på juridisk tydlighet har avsevärt komplicerat arbetet med organdonation. Det finns tydlig lagstiftning som reglerar vård som ges till en patient i syfte att rädda dennes liv. Det finns också tydlig lagstiftning som reglerar vad som får göras efter att en patient konstaterats avliden för att kunna donera. Däremot är det i dagsläget otydligt vilka medicinska insatser som får ges till en patient vars liv inte kan räddas, men som ännu inte avlidit, för att möjlig- göra en organdonation. Dessa patienter behöver bland annat fortsatt respiratorvård för att organen ska syresättas. Om organen inte syresätts, så förstörs de och kan inte doneras. SOU 2019:26 innehåller förslag på hur lagstiftningen borde formuleras för att ge intensivvården ett tydligt lagrum för nödvändiga och tillåtna organbevarande behandlingar.

Organdonation har utretts två gånger

En statlig utredning tillsattes i februari 2013 och presenterades i september 2015 (SOU 2015:84). Betänkandet föreslog en rad genomgripande förändringar som bland annat innefattar lagändringar, ändrade rutiner inom sjukvården samt förbättringar gällande förutsättningar för levande donation. Genom att implementera förslagen skulle Sverige kunna dubblera antalet organdonatorer. 2017 beslutades det att den statliga utredningen behövde kompletteras avseende vissa juridiska aspekter som reglerar vad man ska och får göra inom sjukvården för att möjliggöra en donation. Betänkandet presenterades i början av juni 2019. I november 2020 lade regeringen fram en proposition. Läs mer om propositionen här 

Propositionen 2020/21:48

I november 2020 presenterade regeringen en efterlängtad proposition innehållande förslag på förändringar av lagstiftningen gällande organdonation. De förändringar som föreslås kommer leda till att den höga donations-viljan i Sverige respekteras i högre utsträckning och ännu fler kommer kunna donera organ. Samtidigt finns det några aspekter som kan förtydligas ytterligare så att sjukvården kan uppfylla ännu fler individers önskan att donera.

Organbevarade behandling

För att kunna donera organ efter sin död krävs att man vårdas på en intensivvårdsavdelning, behandlas med respirator och får medicinska insatser som bevarar organens funktion efter brytpunkten. Denna vård benämns i regeringens proposition som organbevarande behandling. Den mest centrala delen i den organbevarande behandlingen är respiratorvård, vilket gör att den möjliga donatorns organ fortfarande är syresatta. Utan syresättning förstörs organen och kan således inte transplanteras. Regeringen har beslutat att inte detaljreglera vilka insatser som innefattas i organbevarande behandling, utan istället valt att sätta upp skyddande kriterier. Dessa grundläggande kriterier anses vara tillräckliga för att professionen ska få den efterlängtade tydlighet som saknats.

Kriterierna för organbevarade behandling

Kriterierna för att organbevarande behandling ska få påbörjas eller fortsättas är att:

• Insatserna inte kan vänta till efter döden.

• Insatserna inte orsakar mer än ringa smärta eller ringa skada.

• Insatserna inte hindrar vård för den möjliga donatorns egen skull, det vill säga palliativ vård.

För de som arbetar med organdonation är dessa kriterier tydliga och precisa. Det kommer göra det lättare för intensivvården att arbeta på ett likvärdigt sätt över hela landet. Den organbevarande behandlingen inleds först då två legitimerade läkare fattar beslut om att avbryta den livsuppehållande vården. Utöver de ovan nämnda kriterierna får den organbevarande behandlingen pågå i högst 72 timmar.

 

Närståendes vetorätt

I dagsläget kan närstående säga nej till donation i de fall en möjlig donators vilja inte är känd. Regeringen föreslår att närståendes vetorätt ska tas bort i de fall donationsviljan inte är känd. Närståendes roll kommer renodlas till att vara en källa till information om den avlidnes inställning till donation. Detta förslag innebär att individens egen vilja och autonomi kommer stärkas.

Sekretessbrytande uppgiftsskyldighet

I propositionen föreslås även en sekretessbrytande uppgifts-skyldighet. Detta innebär att det kommer bli lättare för donations- och transplantationsverksamheter att att inhämta information om en donator från andra vårdgivare för att bland annat utreda medicinska kontraindikationer, det vill säga eventuella hinder.

Samtliga riksdagspartier är positiva till organdonation och flera riksdagsledamöter har uppmärksammat frågan genom motioner och interpellationer. Under hösten 2019 uppmärksammades frågan stort när flera partier gick ut med att de ville införa ett automatiskt donationsregister (Opt out-register) i Sverige. Det är väldigt positivt att det finns ett engagemang och initiativtagande inom politiken. Sverige kommer inte lösa bristen på organ genom att införa ett automatiskt donationsregister.

Det har tagit lång tid, mycket lång tid för Sverige att utreda frågan om organdonation för att få till en ny lagstiftning som ersätter den nuvarande föråldrade lagstiftningen som idag reglerar vad sjukvården får och inte får göra för att möjliggöra för organdonation. Dagens otydliga lagstiftning skapar osäkerhet, vilket innebär att väldigt många möjliga organdonatorer inte uppmärksammas. I inslaget bredvid kan du lyssnas till MODs intervju med Kenneth Johansson, ordförande i SMER (Statens medicinsk-etiska råd) när han berättar om hur lagstiftningsprocessen ser ut i Sverige och varför det har tagit så lång tid att utreda frågan om organdonation.

Den stora juridiska utmaningen inom donationsverksamheten har varit brist på tydlighet. Det finns tydlig lagstiftning som reglerar den vård som ges till en patient i syfte att rädda dennes liv. Det finns också tydlig lagstiftning som reglerar vad som får göras efter det att en patient konstaterats avliden för att patienten ska kunna bli organdonator. Däremot saknas i dagsläget tydlighet kring vilka medicinska insatser som får ges till en patient vars liv inte kommer kunna räddas, men som ännu inte avlidit, för att kunna möjliggöra en organdonation.

Dessa patienter behöver bland annat fortsatt respiratorvård för att organen ska kunna doneras. Om patienten inte vårdas med respirator är det inte möjligt att donera organ i Sverige. Sten Heckschers betänkande innehöll förslag på hur ny lagstiftning borde formuleras för att kunna ge intensivvården det lagrum de behöver och tydliggörande kring vilka organbevarande behandlingar som är tillåtna.

Lyssna gärna till kloka ord från Annika Tibell Forsknings- och utbildningsdirektör på Karolinska universitets sjukhuset, om varför Sverige behöver en ny lagstiftning om organdonation. Du ser intervjun med henne i klippet här bredvid.

Vad händer nu?

Under 2021 kommer regeringens proposition beredas i socialutskottet innan det är dags för votering i riksdagen. Samtliga riksdagspartier är positiva till organdonation och flera riksdagsledamöter har uppmärksammat frågan genom motioner, interpellationer och tillägsmotioner.