fbpx

Möjliga organdonatorer i Sverige 2012

Socialstyrelsen rapporterar statistiken över möjliga organdonatorer i Sverige 2012. I pdf’en kan du läsa hela rapporten. Nedan följer sammanställningen.

Hela rapporten

Möjliga organdonatorer Sverige 2012

Sammanfattning

Av de 3 308 patienter som avled på en intensivvårdsavdelning under år 2012 identifierades 212 som möjliga organdonatorer. Av dessa blev 141 faktiska organdonatorer. Som möjlig donator räknas en avliden patient som vårdas i respirator på en intensivvårdsavdelning och där dödsfallet fastställts med direkta kriterier, det vill säga total hjärninfarkt. Den avlidna personen ska också vara identifierad som en medicinskt lämplig organdonator.  Medelåldern på de 212 möjliga organdonatorerna var 56 år; 104 var kvinnor och 108 var män.

Sedan registreringen av möjliga organdonatorer startade för fem år sedan har antalet möjliga organdonatorer i stort sett varit oförändrat. En positiv utveckling är att uppgifterna över antalet avlidna som avlider på en intensivvårdsavdelning i allt högre grad granskas av de donationsansvariga  läkarna och sjuksköterskorna, som i sin tur ger återkoppling till verksamhetsansvarig och till intensivvårdspersonalen.

Antalet möjliga organdonatorer varierar i landet. De regioner och landsting som har flest möjliga organdonatorer har också flest faktiska organdonatorer, vilket visar vikten av att identifiera möjliga organdonatorer. 67 procent av de möjliga organdonatorerna blev en faktisk donator. Vårdgivaren, som ansvarar för donationsverksamheten, ska enligt 4 kap. 6–7 §§ Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2012:14) om hantering av mänskliga  organ avsedda för transplantation, främja donation av organ från avlidna och verka för att möjliga donatorer kan identifieras. Vidare ska vårdgivaren  säkerställa att det finns tillgång till donationsansvariga läkare och sjuksköterskor som har det övergripande ansvaret för att samordna donationsverksamheten. Det är därför viktigt att ansvariga verksamhetschefer etablerar ett ledningssystem där de donationsansvarigas uppdrag tydligt framgår.

När en möjlig donator har identifierats (4 kap. 9 § SOSFS 2012:14) ska kontakt tas med transplantationskoordinatorn.  Kartläggningen av möjliga organdonatorer visar att det fortfarande finns brister i kontakten mellan  intensivvårdspersonalen och transplantationskoordinatorerna. De sistnämnda ansvarar bland annat för samordning av organdonation och efterföljande transplantation. Kontakt med transplantationskoordinatorn togs 2012 i cirka 90 procent av fallen.

Donationsviljan hos de möjliga organdonatorerna var känd i cirka 50 procent av fallen. I de fall då den avlidnes vilja inte var känd sade anhöriga nej till donation i 32 procent av fallen. Uppgifterna om den avlidnes inställning till organdonation och andelen anhöriga som säger nej till organdonation, har inte varierat nämnvärt under 2008–2012.

Frågan om organdonation väcks när anhöriga befinner sig i en svår situation. Det är därför viktigt att långsiktigt verka för att fler människor aktivt tar ställning för eller emot organdonation, inte minst av omtanke om sina närstående. I de fall då de anhöriga inte har någon vetskap om den avlidnes vilja kan deras ställningstagande sannolikt påverkas av hur intensivvårdspersonalen bemöter dem.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.