fbpx

Alexsander

Jag donerade min ena njure till min syster 22 mars 2018.
Det var en torsdag. Vi blev båda inlagda någon dag innan för att vara redo. På morgonen klockan 04 var det dags för mig. Jag hade fått ett armband av min syster (bilden) som jag bad kirurgen sätta på ifall det gick vägen. (Fick förklarat att det på grund av eventuella komplikationer inte alltid går bra, även om man opererats.)

Det första jag gör när jag vaknar är att jag känner på handleden. Känner ingenting där, får mer eller mindre panik. Kirurgen har ju lovat att sätta på armbandet om det gick vägen. Helt plötsligt står han bredvid mig och förklarar att han ville att jag skulle vara vaken när han satte på mig armbandet.

Jag läggs in på rummet och det blir långa timmar tills min älskade syster äntligen kommer in. Jag frågar hur det gått och de svarar att njuren redan svarat på kroppen. Dagen innan operationen låg hennes kreatininvärde på runt 500-550. På fredag morgon nere på 90. Vi är så himla glada och läkaren vill skicka hem mig då jag helt enkelt mår för bra för att vara på sjukhus. Jag ber om att få stanna tills på söndagen för jag vill helst inte åka iväg från min syster. Det går bra för dem men får flytta över till anhörigboendet istället. På söndagen kramas vi hej då och jag åker tillbaka hem till Stockholm, operationen gjordes i Göteborg. Jag har lite ont men med tanke på vad vi gått igenom så är det absolut värt det, vet jag att jag tänker flertalet gånger när smärtan är som värst. Hennes värden pendlar lite upp och ned under veckan.

Men på torsdagen veckan efter så ringer mamma och pappa och gråter. De har varit tvungna att blixtoperera henne på morgonen. Njuren har dött, hennes kropp har stött ifrån den under natten. Jag åker så fort som jag har möjlighet ned till Göteborg för att vara nära… Vi firar påsken tillsammans hela familjen och vi har återbesök tillsammans med alla fantastiska läkare och sköterskor som tagit hand om oss under tiden. Sedan dess är hon på dialys igen och hon väntar på en ny njure. Det har tagit hårdare på mig än vad jag faktiskt trodde att det skulle göra. Men inte hårdare än vad det tagit för henne, skulle jag tro. Hade jag chansen (och att det gick) så skulle jag ge bort min sista njure och hoppas på att den skulle fungera. Ta hand om varandra.

Det känns för mig och min syster som om vi gått igenom det värsta. Dock är vi tacksamma över att dialys finns att tillgå.

Tack till alla er grymma personer som ställer upp för varandra i vått och torrt! 

Med finaste hälsningar, Alexsander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.