fbpx

Ann-Marie

Livsavgörande beslut och en oerhörd tacksamhet

Det var mamma och jag. Hon var inte bara min mamma, utan min bästa vän, min stöttepelare, min trygghet och nu skulle hon bli mormor till mitt barn.

Jag var gravid i vecka 16. Den första oroliga tiden var avklarad, men avlöstes av något man upptäckt på livmodertappen under rutinbesöket hos läkaren i vecka 12. Mamma ville vara med, men ringde veckan innan och ursäktade sig att ett kundmöte på annan ort, tyvärr skulle förhindra henne från att vara med vid läkarbesöket. Inte visste vi att hon varken skulle gå på det kundmötet eller vara med hos läkaren.

Jag satt vid datorn och skrev den där torsdagskvällen när det ringde. Mammas nummer stod i displayen och min första tanke var att svara något roligt, men det kändes ovanligt att hon ringde så pass sent, vilket gjorde att jag svarade som jag brukade. Jag glömmer aldrig min bonuspappas ord ”Det har hänt något med Ann-Marie. Hon ramlade ihop. Jag har ringt ambulans.”

Min dåvarande sambo satt och såg på hockey och jag ropade i chock att vi var tvungna att åka till mamma för det hade hänt något. Jag minns resan dit som i töcken. Vid trafikljuset fick jag rödljus och tankarna bara snurrade. ”Hon kan inte dö nu. Hon ska bli mormor. Inte nu. Inte dö.”

Vi hann fram innan ambulansen. Mamma låg på sängen och var medvetslös. Hon låg och krampade och kämpade för sitt liv. Jag stod helt handfallen och kände direkt att det aldrig kommer att gå vägen. Ambulansen kom och jag skrek åt dem att rädda henne: ”Gör vad som helst bara hon överlever. Varför räddar ni henne inte?”

Ambulansen åkte iväg med blåljus och vi strax därefter. Det kändes som en evighet innan vi kom fram till akuten, där vi hänvisades till ett väntrum. Timmarna gick och mamma undersöktes. Vi förstod ganska snart att det rörde sig om en skada i hjärnan av något slag.

Läkaren kom. I handen hade han mammas klocka och en ring. Det fanns inget att göra. Ett blodkärl hade brustit i hjärnan och det var bara en fråga om hur länge hennes kropp skulle orka kämpa på i respiratorn innan hon var helt hjärndöd.

Eftersom mamma inte registrerats i donationsregistret, fick jag som enda barn ta ställning till huruvida jag ville donera hennes organ eller inte. För mig var det ett självklart val. Hade jag suttit där i omvänd situation, dvs att mamma skulle behövt ett organ, så hade jag gjort vad som helst för att hon skulle få ett. Så varför skulle jag då hindra andra från att få behålla sina nära och kära genom att säga nej till donation. Dessutom kände jag ingen mer givmild människa än min mamma, så jag var helt säker på att hon velat att någon annan skulle få hennes organ.

Tre dagar senare konstaterades det att hon var helt hjärndöd. Innan respiratorn stängdes av, opererade man ut de organ man behövde och de kördes med ilfart till de patienter som låg och väntade.

Femton år senare ångrar jag att jag aldrig tog reda på mer om vem eller vilka, som fick leva vidare tack vare min mamma, men jag var inte redo för det där och då. Jag hoppas innerligt att mammas hjärta tickar vidare i någon annans kropp. Jag hoppas att hennes död räddade livet på andra och bringade glädje och lycka hos deras närstående. Jag hoppas att hennes död inte var förgäves.

Fotnot: Kan tillägga att ett halvår efter mammas död, födde jag min son som fick namnet Felix; den lycklige. Det man hittat på livmodertappen var ofarligt, men jag hade en tuff resa hela graviditeten innan det blev konstaterat.

/Sofia

 

ann-marie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.