fbpx

Bengt

Allt har gått mycket bra

Jag hade en kranskärlssjukdom som började med en hjärtinfarkt 1995, precis innan min 50-års dag. Det blev en bypass-operation 1997. Med åren uppträdde en tilltagande hjärtsvikt. Jag fick en ICD-pacemaker med tillägget sviktpacemaker 2007. Det blev ingen större förändring på hjärtsvikten och den inopererade defibrillatorn kom till sin användning ett par gånger. Jag fick genomgå EECP-behandlingar, mot behandlingsresistent kärlkramp, i Kristianstad 2013 – 2014 och det lindrade mina besvär.

2014 startade jag simdaxbehandling varannan månad. Det är ett läkemedel som ges intravenöst under 24 timmar och som gör att det blir lättare att andas. När behandlingen hade upprepats flera gånger avtog denna effekt. Hösten 2014 hade mitt hjärtas pumpförmåga blivit så låg att jag inte längre kunde ha en meningsfull tillvaro. Min gångsträcka var mindre än 100 meter. Överläkaren på sjukhuset i Kristianstad konstaterade att all annan behandling för min hjärtsvikt var otillräcklig och att den enda alternativet var hjärtbyte eller hjärtpump.

Remiss skickades till Universitetssjukhuset i Lund, dit jag kallades för ett samtal i november 2014. Jag skulle få genomgå en omfattande utredning av både kropp och själ, innan man kunde avgöra om en hjärttransplantation var rätt behandling för mig. Denna omfattande utredning gjordes under december 2014. Resultatet visade att jag hade möjligheter att klara av en hjärttransplantation. Jag blev därför uppsatt på väntelista för hjärttransplantationer. För att klara denna väntan, som kunde bli ganska lång, opererades en HeartMate 2 pump in i februari 2015. Efter fyra dygn tvingades thoraxkirurgerna operera om mig, pumpen fungerade inte optimalt. Efteråt intensivvårdades jag i två månader och vistades därefter på vårdavdelning i ytterligare två månader.

Efter mycket sjukgymnastikträning kunde jag lämna rullstolen och fick komma till Orups sjukhus, som är helt specialiserat på rehabilitering, några veckor. Efter det fick jag äntligen komma hem och fortsatte träningen på sjukhuset i Kristianstad. Sakta men säkert återhämtade jag mig. Det tillstötte nya problem med pumpen i form av inre blödningar och svårbehandlad infektion. Allt löste sig med skicklig hjälp från läkarna i Kristianstad och Lund.

Under väntetiden hann jag fylla 70 år och då beslutades det att jag, på grund av den i detta sammanhang höga ålder, skulle göra om undersökningarna som gällde min kropp och själ. Även dessa visade att jag skulle klara av en hjärttransplantation och jag fick stå kvar på väntelistan.

I juli 2016 blev det problem med hjärtpumpen, den gav inte det flöde som den skulle. Det konstaterades att det hade blivit en lägesförskjutning av inflödeskanylen till kammaren. Den bidrog nu i princip inte alls. I avvaktan på att ett hjärta skulle bli tillgängligt funderade thoraxkirurgen på att åtgärda lägesförskjutningen. Detta bedömdes som en riskfylld operation. Dag för dag försämrades jag.

En speciell dag i augusti 2016 på eftermiddagen, är en dag jag inte glömmer. På mitt sjukrum fick jag besök av en transplantationskoordinator och en narkosläkare. Det fanns ett hjärta som skulle passa mig och jag skulle sövas kl. 23.00! Då trillade glädjetårarna på mina kinder. Hjärtbytet gjordes utan några större problem. Jag blev utskriven efter ungefär sex veckor.

Jag fick börja träna hos sjukgymnast. Allt har gått mycket bra. Jag följs upp hos en specialistsjuksköterska var fjärde vecka och träffar en överläkare tre gånger om året. Dessa kontakter kan inte fungera bättre. Har jag problem löser i första hand min sköterska dem. En gång om året kallas jag till Lund för en tre dagar lång årskontroll.

I dag har jag kunnat återgå till ett i princip helt normalt liv. Jag läser och skriver, har ett bra umgänge med familj och vänner och är styrelseledamot i den bostadsrättsförening jag är bosatt i. Detta ger mig intellektuell stimulans. Med andra ord trivs jag alldeles förträffligt. Motion och kost är jag noga med.

Avslutningsvis vill framföra min önskan och förhoppning att fler får möjligheter att bli organtransplanterade. Med min historia vill jag ingjuta hopp hos er som väntar. Trots att jag nu närmar mig 74 års ålder är min tillvaro mycket bra.

Tänk på att anmäla er till organdonation!

/Bengt Adler

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.