fbpx

Gisela

”Magnus, låt mig se om jag passar som donator!”

Så kändes det spontant när jag sommaren 2019 fick veta att sambons njurfunktion nu var nere i 15 procent. Magnus har har diabetes typ 2 och njurarna har under årens lopp försämrats, och vid ett av hans vanliga läkarbesök hade två alternativ diskuterats; dialys eller transplantation.

För mig var beslutet inte svårt att ta – Magnus har inga syskon, vi har inga barn och detta gjorde att jag ville testa att se om jag själv passade som donator. Jag tvekade inte, jag visste vad jag ville! Så jag tog kontakt med Magnus läkare, informerade henne om att jag ville genomgå utredning för att se om jag kunde ge Magnus en av mina njurar – vi har levt ihop i över 18 år och utan honom skulle mitt liv bli så tomt.

När jag var på mitt första läkarbesök i samband med donationsutredningen fick jag reda på att Magnus och jag har två helt olika vårdteam, då jag som donator hela tiden ska känna mig trygg i att kunna dra mig ur om jag skulle ångra mig. Utan risk för att någon annan än jag och mitt ”team” vet orsaken – det skulle i så fall bara stå att jag inte är lämplig som donator. Men för mig kändes den informationen ganska onödig – jag var målmedveten och längtade bara att få komma igång.

Att genomgå en donationsutredning innebär väldigt många olika undersökningar där hela kroppen gås igenom. Och till en början kände jag mig nervös, för undersökningarna skulle ju i praktiken kunna påvisa en sjukdom som jag inte visste om att jag hade. Men ju längre utredningen gick, desto tryggare blev jag – för hela tiden visade mina värden bara att allt såg så bra ut och utredningen fortskred.

Jag valde tidigt att berätta på jobbet att jag skulle utredas som levande donator. Många har visat nyfikenhet och velat veta mer. Andra har sagt att det känns obehagligt att tänka på att frivilligt lägga sig (som frisk) på ett operationsbord. Jag ser istället att jag lärt mig oerhört mycket under utredningens gång, lärt mig förstå vikten av att vara villig att donera. Nu är det min sambo som behöver ett nytt organ, men det hade lika gärna kunnat vara jag själv som varit sjuk och varit i behov av en transplantation…

Tidigare hade jag inte tagit beslutet att stå som donator i det nationella donationsregistret, men efter att på nära håll se sin älskade drabbas och veta att han behöver någon annans organ för att leva ett bra liv framöver tog jag det aktiva valet och skrev in mig. För den dag jag inte längre själv lever, men kanske har organ som kan rädda någon annan människa – varför ska jag då inte vara villig att dela med mig?

Jag har haft turen att vara helt frisk – utredningen har inte påvisat någon sjukdom eller dåliga värden, och korstestet visade inga immunologiska hinder för transplantation. Men fortfarande har jag ändå inte klara besked huruvida jag blir godkänd som donator eller inte. En remiss har skickats till transplantationsavdelningen på KS Huddinge som ska göra den slutgiltiga bedömningen. Och rädslan att inte bli godkänd gnager i mig mest hela tiden, för det skulle i så fall innebära att Magnus kanske trots allt hamnar i dialys och måste invänta en njure från en avliden donator.

Det har nu gått sex månader sedan jag först kontaktade vården och ville genomgå donationsutredningen, och Magnus njurfunktion är nu nere på 11 procent. Så nu håller jag  tummarna för att jag blir godkänd och att vi får besked om att få åka in på sjukhuset för operation inom kort.

Min kropp behöver inte mer än en frisk och fungerande njure för att jag ska kunna leva ett normalt liv, och då vill jag hellre att en av mina friska njurar ska få ett nytt liv i min Magnus kropp! Det skulle i så fall ge både honom och mig bättre framtid tillsammans.Gisela 2020 (2)

/Gisela

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.