fbpx

Marcus

Jag blev begåvad med en ”superturbonjure”

Jag föddes 1986 på Örnsköldsviks Sjukhus och var alldeles blå hela jag. Det berodde på att jag svalt fostervatten under förlossningen. Hudfärgen kom sakteliga tillbaka. Jag fick ligga i kuvös med min oroliga familj omkring mig, har jag fått berättat för mig.

Hela uppväxten har det varit besök in- och ut på sjukhus. Slemhosta, förkylningar och öroninflammationer som avlöst varandra, genom åren.
Jag fick mycket penicillin på den tiden, minns jag. Jag hade ändå en normal uppväxt.

1993 konstaterades det att jag fått ”henoch-schönleins purpura” (en inflammation i små blodkärl i hud och inre kroppsorgan) som i mitt fall satt sig på njurarna. Jag höll mig frisk till år 2004.

Jag högg ved i skogen tillsammans med min far och med min morfar. Efter några dagar insjuknade jag i vad vi trodde var magsjuka. Efter ungefär tio dagar så hade inte symptomen avtagit. Jag hade fortfarande mörk urin. Min far, som hade varit ambulanssjukvårdare, befarade att njurarna inte mådde bra. Vi mötte upp med ambulansen som ”rusade med blåljus” till Örnsköldsviks sjukhus. De tog blodprov och urinprov. De såg att bland annat att njurvärdet kreatinin var högt. De skickade mig till Sundsvall för biopsi (vävnadsprov). Där konstaterades att jag fått ”iga-nefrit” – en typ av njurinflammation. Min njurfunktion låg på cirka 58%.

Jag blev friskare och fick åka hem efter ungefär 14 dagar.
Åren gick och jag gick på kontroll i Örnsköldsvik en till två gånger om året. Kontrollerna blev allt tätare och jag mådde allt sämre. Det visade sig i form av trötthet och utmattning. Men jag jobbade sju dagar i veckan, trivdes med det och ville inte förknippas med sjukdom. Jag hade fått högt blodtryck och fick börja att medicinera.

I februari 2016 gick jag på en ordinarie kontroll. Läkare och sköterskor kom fram till att jag bara hade 8% njurfunktion kvar. Månaden innan hade jag haft 22% njurfunktion. Nu blev jag inlagd med dropp och förbereddes för bukdialys (PD – peritonealdialys)i hemmet. Det var mitt enda alternativ eftersom jag bor en bit bort.

Insättningen av katetern och uppvaknandet var hemskt jobbigt för mig. Jag låg kvar i fyra veckor på grund av smärtorna. Dialysen fungerade som den skulle även om det varit tröttsamt och ångestfyllt om vartannat.

Två år gick och i början av januari i år: Jag och sambon satt hemma framför TV:n. Min depression var påtaglig. På kvällen ringde ett okänt mobilnummer. Vi svarade inte på grund av att det var dålig täckning. Samma nummer ringer igen. Okej, jag svarar, sa jag till sambon och rösten i andra änden presenterade sig vid namn och som njurkoordinator på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg…… Det blev tyst i några sekunder. En miljon tankar for igenom huvudet på mig. Jag sprang ut på farstubron för att få bättre täckning varpå rösten fortsätter:

– Vi har hittat en njure som kan passa dig. Vi vill att du kommet ner så snart du kan, sa koordinatorn.

Natten gick och sambon och jag pratade och grät och funderade. Så kom flygtaxin som tog oss till Umeå, flög till Bromma och vidare till Landvetter. På förmiddagen kom jag till Sahlgrenska, där jag blev inskriven. Jag minns att jag talade med minst åtta personer. Det var sjuksköterskor, sjukgymnaster och läkare.

Jag duschade och fick byta om till sjukhuskläder. Då i detta läge hade jag varit fastande i 15 timmar. På eftermiddagen rullades jag ner till operation och jag tänkte: nu händer det verkligen. Eller?
”Tänk om jag eller det donerade organet inte är kompatibla eller om de hittar något annat som gör att jag måste åka hem”. Sen tog narkosen på mig och jag slocknade som ett ljus.

Operationen tog ungefär tre timmar. Jag vaknade upp på intensivvårdsavdelning där de sa att allt hade gått bra. Sen fick jag komma upp på transplantationsavdelningen.
Jag fick mat, dropp och massor av vatten att dricka. Läkaren gjorde ronden morgonen efter och gav vårdberättelsen. Jag kände mig trygg och piggare än någonsin. Jag hade och har ett nästan halverat blodtryck som håller sig stadigt.

I skrivande stund 17 dagar efter operationen känner jag mig som 15 år igen. Jag äter endast blodtrycksmedicin på morgonen numera. Jag promenerar 3-5 kilometer om dagen och jag lyfter lätta vikter hemma. Jag äter tre fasta proteinrika mål mat om dagen och två mellanmål.
Jag kan fortfarande inte fatta hur man kan må så här bra på bara 17 dagar efter att jag fått en ny njure.

Jag tackar dig okände person som stod med i Donationsregistret av hela mitt hjärta och själ. Du har låtit mig få en ny chans, ett nytt liv.
Må du vila i frid där uppe bland alla vackra änglar. Jag lovar att sköta om din njure, som kallades för ”superturbonjuren”. TACK.

/Marcus Sonidsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.