fbpx

Marie

 

Jag som skriver, Marie, är gift med Stefan, som hastigt blev svårt sjuk december 2013. Stefan blev mycket andfådd och han orkade inte gå längre sträckor. Jag såg att han mådde dåligt. Efter undersökningar och sjukhusvistelser visade det sig att Stefan fått hjärtsvikt och att han var väldigt dålig. Jag som anhörig var fruktansvärt orolig och ledsen. Vi som känt varandra i så många år men som blivit ett par på ”äldre” dar. Mina tankar om döden kom ganska fort och jag var så rädd. Jag var rädd för att mista min Stefan som jag älskar av hela mitt hjärta. Våra barn blev oroliga och hade många frågor. Hur skulle detta sluta?

Efter att jag suttit många och långa dagar och nätter hos Stefan så kom läkarna fram till att; för att Stefan ska överleva, så måste han gå igenom en hjärttransplantation. Jag kommer så väl ihåg den dagen när vi fick höra om det. Min värld rasade och jag bara grät. Stefan gick in i ett chocktillstånd och blev helt ifrån sig. Samtidigt visste jag att han är en kämpe som inte ger sig.

Efter Simdax-behandling (en hjärtstärkande medicin som sakta går in i blodet under 48 timmar och gör att patienten får ny energi och bättre livskvalité) och många nätter på sjukhuset ringde de och berättade att de hade funnit ett hjärta. Stefan var lugn och samlad, men jag var helt stressad och rädd. Jag kunde inte tänka klart och jag var så utmattad i huvudet. Jag längtade tills operationen var klar. Tänk att någon vänlig själ var för att donera sina organ, vilket vi aldrig kan vara – eller visa oss – tillräckligt tacksamma för. Stefan fick ett ny chans till att leva.

Han klarade operationen och rehabiliteringen galant och jag stod bredvid honom varje dag och hejade på honom tillsammans med barnen och det barn som jag var gravid med.

Det har nu gått fyra och ett halvt år sedan operationen och i somras fick Stefan en avstötning och behandlingen tvingades bli en typ av dialys (Fotoferes, som samlar in och separerar en liten mängd blodkroppar som sedan går igenom en ljusbehandling utanför kroppen innan de sänds tillbaka).

Oftast följde jag med honom under behandlingen. Den skulle ta några veckor. Jag märkte dock att Stefan aldrig blev helt återställd. Han var andfådd och han hade det jobbigt. Pulsen var hög.
Jag var så orolig och bad honom för ett par månader sedan att verkligen ta tag i detta och berätta för läkarna hur han verkligen mådde.

Stefan fick göra många undersökningar och i december kom ”käftsmällen” eller chocken. Stefans hjärta var så dåligt att han måste gå igenom en ny hjärttransplantation. Troligen har behandlingen skadat och gjort ärr på hjärtat så att endast 25 procent av hjärtat fungerar. Denna gång tog jag det ganska bra. Samtidigt kom frågorna. Hur kunde detta ske? ”Varför? Varför?”

Stefan blev så chockad och började krampa. Pulsen sjönk radikalt så att han fick ett hjärtstopp. Jag förstod inte vad som hände. Gråtande tror jag att jag sa farväl till honom. Men läkarna fick liv i min älskade man och han fick tillbringa några dagar på THIVA (Thoraxavdelning intensivvård i Lund). En ICD (en implanterad defibrillator som kan ge Stefan en kraftig elstöt om hans hjärta skulle sluta slå) opererades in så att han skulle ha möjlighet att vara hemma med familjen tills telefonen ringer och vi får höra orden: ”Stefan vi har ett hjärta till dig”.

Att man som anhörig ska gå igenom detta en gång i livet är tufft. Men att behöva gå igenom det två gånger är ofattbart. Att försöka stötta, vara positiv, ta hand om familjen, hus och jobba är inte lätt. Att ordna en ekonomi som är under all kritik är både ledsamt och bedrövligt.
Att vara vän, mamma, fru, dotter och arbetskollega samt ha fina vänner är guld värt.

Vara gift med Stefan, gör mig till världens lyckligaste och jag tänker att vi ska klara av detta igen. Jag har verkligen hittat rätt i livet med min älskade Stefan. Våra barn är så värdefulla och älskade. Det är fantastiskt. En stor gåva.

Vi i familjen vill passa på att tacka all personal som tar så väl hand om Stefan, Vi alla känner att vi uppskattar och tar vara på vardagen. Donatorerna och dess anhöriga kommer vi att tänka på i all framtid.

//Marie, Stefans fru

 

51087975_2054509071301028_7944678402168979456_n50840145_2054508901301045_9151832695045619712_n

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.