fbpx

Pernilla

”Ta en av mina, jag har ju två”

Jag tror att det är en vanlig första tanke hos oss som donerat, eller står under utredning.

Jag minns såväl när jag för första gången tänkte tanken. Det var i oktober för några år sedan. Jag stod i köket och kollade på Facebook och upp kom en tråd från MOD där människor berättade om att de donerat en njure till sin son, syster eller pappa.
Det var då – det bara slog mig – men såklart, jag kan ju ge bort en, jag har ju två.

Jag kontaktade samordnaren på Akademiska och fick hem information. Efter att ha läst så ringde jag tillbaka och sa att ja, jag vill donera.

Mina barn var skeptiska till donationen i början. Tänk om de skulle behöva en, då skulle ju jag inte kunna hjälpa dem! Och såklart tänkte jag på dem och funderade många varv, men kände att risken är nog större att jag drabbas av exempelvis cancer innan de blir njursjuka. Och då kan jag troligen inte ge dem någon njure i alla fall!

Utredningen tog ganska lång tid. I april året därpå var jag hos en kurator på mitt hemsjukhus.

Sedan dröjde det ända tills i december innan jag fick träffa en psykolog. Den utredningen tog fyra timmar och då pratade hon även med min man.

Efter att de utrett knoppen så var det dags för kroppen. Det blev några resor in till hemsjukhuset för att gå igenom alla nödvändiga undersökningar.

En läkare jag träffade lät lite tveksam med tanke på att jag har en sladdis som om allt inte går bra kanske skulle förlora sin mamma.

Det fick mig att fundera ett par varv till men kom fram till att jag kan lika gärna bli påkörd på vägen hem… Det som händer det händer.
Jag frågade läkaren vad jag skulle tänka på för att minska risken för att bli sjuk. Hon svarade att jag ska dricka mycket och inte bli tjock!

Ah, tänkte jag och fixade en Svensk Klassiker det året!

I september året därpå fyllde jag jämnt och firade det med att springa Medoc Marathon i Bordeaux. Läkarens ord hängde kvar – drick mycket och bli inte tjock- på Medoc marathon bjuds man på vin på 21 platser under de 42 km.

I mitten på december fick jag träffa två läkare och de sa att jag blivit godkänd som donator. Det kändes otroligt stort, som att jag fått en väldigt fin present!

De sa att det troligen skulle bli operation under tidig vår. När jag kommit så här långt fanns ingen tvekan kvar. Jag var så säker på mitt beslut. Men andra människor reagerade på det. Den vanligaste frågan var just att, tänk om mina egna barn behöver en… Min tanke var att jag har fem barn… jag kan i alla fall bara ge till en och vem säger att vi matchar varandra.
Jag gör det lite enkelt för mig och tänker att det som händer det händer. Om jag i min ålder och efter att ha fött sex barn under tre decennier blir godkänd som donator, då är det meningen.

Det blev ett par resor till in till hemsjukhuset för att göra några korstester innan jag matchades med ”NÅGON”.

Jag var lite nervös att det skulle göra ont efteråt. Jag tänkte att om jag mentalt förbereder mig för smärtan och att det ska bli lite jobbigt så klarar jag mig mycket bättre. Samma som jag gjorde som polis och nu som brandman, när man ska ut på jobb eller inför en tävling, har jag en målbild i huvudet så är det lättare att klara av loppet.

Jag skrevs in på sjukhuset dagen innan operationen. Allting kändes bra. Jag och min njure hade gjort slut för länge sedan, vi var liksom bara sambos i väntan på att han skulle hitta en ny bostad.

På kvällen kom min man och två av barnen upp till Uppsala. Jag var ju tvungen att ta en blodförtunnande spruta på kvällen, vilket dottern fick göra på mig. Jag blundade hårt.
Vad jag inte fattat då var att jag skulle behöva ta dessa sprutor i 30 dagar!!!!

Sedan var den stora dagen inne!

När jag gick från hotellet till sjukhuset gick solen upp och Uppsala har aldrig varit vackrare. Jag var helt lugn och försökte fylla min njure med kärlek och lycka. Tänkte bara glada tankar och att jag var lyckligt lottad som kunde göra det här.

Jag fick byta om till de vanliga upphetsande operationskläderna, vit rock med vita stay-ups!

På vägen ner så kördes jag av två kvinnor. På väg in i hissen frågade kvinnan vid huvudänden om det var mina tänder…. Jag blev så ställd av frågan att jag först inte förstod… och det syntes nog i mitt ansikte, jag har noll pokerfejs. Kvinnan vid fotändan av sängen började skratta, så rolig såg jag nog ut!

Och sedan skrattade vi åt det hela vägen in på operationsbordet.
Så en gladare njure har nog aldrig plockats ur någon. De få minuter jag var vaken innan operationen möttes jag bara av värme och omtanke, så jag somnade lugn och trygg.

Dagen efter operationen tänkte jag att nu måste jag upp så jag inte får någon elak propp, så på med mina vanliga kläder. Tänkte att gå-ställningen var bra att ha om jag blev yrslig eller fick ont, så den sköt jag framför mig. Sedan började jag gå runt i korridoren. Tänkte att tio varv kan vara en lagom början. Efter åtta varv så frågade en vitklädd person om jag gått vilse och inte visste var min anhöriga bodde. Anhörig svarade jag lite frågande, nej då det är jag som bor här. Efter lunchen klädde jag på mig jackan, pulade in bedövningspåsen i byxorna och gick ner på stan.

När jag skulle skrivas ut så kom läkaren in till mig och han sa att allt såg bra ut men att jag inte får göra några sit-ups på ett tag. Det är lugnt svarade jag, gör aldrig såna annars heller men är det ok om jag springer Stockholm maraton i Juni? Jag tror att läkarens ansiktsuttryck då var ungefär som mitt när jag fick frågan om tänderna…

Han svarade ”Ja…. Och om du gör det så hör av dig!” Det hördes att han inte riktigt trodde på mig.

Det var så att jag hade sagt till mig själv att om jag blir godkänd som donator ska jag springa Stockholm maraton den sommaren. Bara för att ha en morot och piska för att komma igång igen. Så jag köpte mig en startplats då i december efter att jag blivit godkänd.

Dagen efter jag kom hem gick jag ut och joggade ett varv men häftorna på magen skavde så jag gick istället. Och jag fortsatte gå. Det går alldeles utmärkt att gå sig i form till en mara… En lördag i juni sprang jag in på stadion på något mindre än 6 timmar. Så nöjd.
Och hade det varit ovanligt kallt när vasaloppet var så var det ovanligt varmt den här dagen.

Jag plockade även bort alla häftorna själv och lärde mig att ta sprutorna. Det kändes alldeles för ynkligt att be om hjälp med dem!

En rolig sak är att jag tror att det var min kaffenjure som togs bort… Från att ha druckit många koppar varje dag så ville jag inte ha något! Så det är något jag skulle vilja fråga hen som nu lever med den, om hen plötsligt började dricka mera kaffe!

//Pernilla

Pernilla LD anonym

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.