fbpx

Sigrid

Sista kommunikationen var klockan 10.52.

Jag tänkte inte mer på meddelandet som kom från dottern Sigrid klockan 10.52 den 21 augusti 2017. Det skulle ju vara läkarsamtal på onsdagen igen. Vi hade varit i den där situationen flera gånger under så många år. Vi hade fått nej till allt och inget, bråkat, kommit vidare, fått chanser.

Nu fick hon ingen mer chans, alltså.

Jag gick till sjukgymnasten och fick behandling. När jag kom ut hade jag ett antal missade samtal från skyddat nummer. Det var inget konstigt med det. Lite oroande kanske, men det skulle ju bli läkarsamtal, så de kanske sökte mig för att kolla om jag kunde komma?

Någon gång mellan klockan 12.50 och 13.20 den 21 augusti 2017 dog hon. De fick igång hennes unga starka hjärta, men död var hon likväl. Hon dödförklarades inte förrän dagen därpå. Det finns en massa regler runt det tydligen, och jag satt förstås där och hoppades på ett mirakel. Att hennes döda hjärna inte var död utan kanske, kanske…
.
Inget mirakel denna gång och vi hade redan haft donationspratet. Det var faktiskt en av de första sakerna en (gråtande) läkare tog upp när vi kom till sjukhuset. Vi hade pratat om det under åren, så jag visste vad hon ville – som tur var. Jag var i tigermammaläge, fullständigt krossad, och jag vet faktiskt inte om jag hade klarat att komma över ”jagmåsteskyddamittbarn” -känslorna nog mycket för att fatta beslut i det läget. Jag tror det, men jag vet inte. Så tur var det att vi hade pratat om donation.

Jag vet att min Sigrid efter sin död har gett flera människor chansen till ett bättre, om inte nytt, liv. Kanske kan jag finna tröst i det någon gång, men den tiden är inte kommen riktigt än. Däremot är jag glad å deras vägnar, och deras anhörigas, också.

De här två åren har varit de längsta i mitt liv, men jag kan inte för mitt liv förstå att det har gått två år. Jag sitter nämligen kvar där på IVA i Lindesberg och håller min döda dotters varma, varma hand. Ligger bredvid hennes varma kropp. Mår illa av ljudet från respiratorn och den där hemska sängen vars madrass ändrar på sej med jämna mellanrum för att liggsår inte ska bildas. Där är jag kvar och jag vet inte hur jag ska kunna gå därifrån.

Jag tänker ofta på er okända människor. På de där dagarna som var så hemska för mig och att ni då fick beskeden som ni och era anhöriga väntat på och längtat efter. Jag önskar er ett långt liv och lycka.

Älskar dig, min lilla loppa. Vadänsom.

/Mia, mamma till Sigrid

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.