fbpx

Sofie

Min pappa, kämpen som njuter av livet

Alltihop började en dag, någon gång i starten av 2000-talet. Pappa och jag satt i soffan. Han tittade allvarligt på mig och sa att det var något fel på hans lever. Fettlever kallades det och precis som det låter så samlas det fett i levern. Detta kan i sin tur utvecklas till skrumplever, vilket är ett mycket allvarligt tillstånd. Oftast drabbar detta alkoholister men i pappas fall var det genetiskt. Nu var det ju inte säkert att det skulle bli värre, åtminstone inte inom någon snar framtid, men självklart blev jag bekymrad.

Pappa gick på regelbundna kontroller och livet traskade på. Tyvärr dröjde det inte länge innan hans tillstånd hastigt försämrades. Han blev väldigt trött och samlade på sig mycket vätska. Levern fungerade allt sämre och så småningom började även njurarna ta stryk. Med jämna mellanrum fick han läggas in och tömmas på vätska och få dialys. Framåt sommaren 2009 stod det klart att han inte skulle klara sig utan en ny lever och en utredning för levertransplantation inleddes. För första gången började jag på allvar oroa mig för att han inte skulle överleva. Han var så sjuk och jag var förtvivlad. Bara tanken på att behöva begrava min älskade pappa var helt fruktansvärd – och framförallt otänkbar. Själv var han mest orolig över hur det skulle gå för mig. Jag har alltid haft det kämpigt i livet och han har därför varit lite mer överbeskyddande emot mig än med mina syskon. Han var också väldigt rädd för att bli nekad transplantation. När sommaren närmade sig slutet var utredningen äntligen färdig. Pappa blev godkänd! Han blev uppsatt på väntelista och sedan var det bara att vänta.

Jag trodde det skulle dröja, men det tog nog inte mycket mer än en månad innan det där samtalet kom. Minns det så väl. Jag hade precis satt mig i bilen en fredagseftermiddag, för att åka hem från folkhögskolan där jag då studerade. Jag såg fram emot ett härligt höstlov och det kunde knappast ha börjat bättre. Telefonen ringde. Det var min ena storasyster:

– Det finns en lever till pappa, sa hon. Jag blev helt upprymd och trodde knappt det var sant. Jag ringde omedelbart min lillebror och meddelade de goda nyheterna. På fredagskvällen rullades pappa in i operationssalen på Sahlgrenska och sedan började en lång och hemsk väntan, tveklöst den värsta av dem alla. Inte förrän på lördagseftermiddagen kom det lugnande beskedet att transplantationen var genomförd och att allt gått bra. Han var förstås fortfarande nedsövd och förblev så några dagar. Senare under veckan följde jag med pappas fru och besökte honom på IVA. Det var en hemsk upplevelse. Han hade massor av slangar inkopplade i kroppen och var bara halvt medveten och inte alls sig själv. Ytterligare några dagar senare besökte jag honom igen. Då hade han förflyttats till en vanlig vårdavdelning och allt kändes mycket bättre. De flesta slangarna var borta och han var i princip sitt gamla jag igen. Då visste jag att allt skulle gå bra.

Tio år har nu gått sedan transplantationen och bra har det också gått, även om livet aldrig riktigt blivit sig likt för pappa. Den nya levern gör alltjämt sitt jobb, men han måste äta mängder av mediciner livet ut så att den inte stöts bort. En stor del av tiden efter transplantationen har dessutom kantats av efterföljande besvär, framförallt med prostatan och gallgången. Under åren har han tvingats till flera nya ingrepp och än idag har han vissa besvär. Han orkade heller aldrig återgå i arbete, utan tvingades sluta jobba i förtid och fick bli sjukpensionär vid drygt 60 års ålder.

Utöver sin leverproblematik, så har pappa även åldersdiabetes och rätt svår sömnapné. Som om detta inte vore nog, så blev han för något år sedan diagnostiserad med Parkinsons sjukdom. Detta tog rätt hårt på honom i början, men i takt med att bromsmedicinerna börjat verka så är även det hanterbart. Pappa är verkligen en riktig kämpe! Trots allt som drabbat honom så mår han ändå hyfsat. Visst, han har ont, är ständigt trött och motoriken är inte den bästa, men han hankar sig ändå fram och kan njuta av livet. Det senaste året har han t.o.m. varit ute och rest. Han har åkt Hurtigrutten och besökt Kap Verde. I höstas fyllde han dessutom 70 och det firades med stort kalas och på det sätt som han gillar allra mest; med god mat och musicerande ihop med sina barn. Familjen betyder mycket för pappa och han har verkligen levt upp det senaste, mycket tack vare att han fått tre nya barnbarn. Ett av dem är min ettåriga lilla dotter och det finns liksom inga ord som beskriver hur glad och tacksam jag är över att han har fått möjlighet att träffa henne. Jag är också oerhört glad över att han har fått möjlighet att träffa och lära känna min underbare make. Inget av detta hade varit möjligt utan organdonation. Jag har alltid varit positiv inställd till att donera mina organ och efter allt det här med pappa, var det ingen tvekan.

För flera år sedan anmälde jag mig till donationsregistret och det borde vi alla göra. Om vi inte längre har nytta av våra organ är det väl ändå en fin gåva att ge fler människor chansen till ett längre liv, samt att kunna ge anhöriga möjligheten att ha kvar sina nära och kära lite till? Jag har fortfarande kvar min pappa och det gör mig så lycklig!

/ Sofie, dotter till Lars

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.