fbpx

Therese

En ny njure gav Kari värdefull tid med sina tre älskade tjejer

Allt började år 2000 då min man Kari blev väldigt dålig, men att få en envis finne att gå till läkaren var allt annat än lätt. Våra två flickor var tre och sex år vid den tiden. Det var en tid med mycket oro när jag såg på hur min man blev sämre och sämre samtidigt som vi hade två små tjejer.

En dag bestämde han sig äntligen för att besöka vårdcentralen och ingen var gladare än jag! Jag satt i väntrummet med oro och förhoppning om att det inte skulle vara allvarligt. Till slut kom han ut med ett papper om magmedicin! Läkaren hade inte kollat blodtryck eller tagit några prover. Alla såg att han inte mådde bra, utom läkaren som missade det helt. Vi var tillbaka på ruta ett igen. Jag tror att Kari hade en förhoppning om att det bara var fel på magen, men jag visste att det var något allvarligt. Han både blev och såg sämre ut för varje dag.

En solig lördag åkte vi till Karis moster i deras stuga och fikade. Jag minns det så väl. Vi satt i gräset tillsammans och tittade på hans vader som blivit stora som fotbollar. Jag sa att jag kunde ringa akuten och han gick med på det. De sa att vi skulle avvakta till måndag och åka till vårdcentralen. Jag blev förtvivlad och Kari lättad. Måndagen kom och han fick tid hos en sköterska. Vi åkte dit och han var bara inne en kort stund innan han fick träffa läkaren. Jag satt i väntrummet och såg hur de rullade in en EKG-maskin och han var därinne en lång stund. Sen kom han ut med papper och sa att han skulle till akuten och bli inlagd. Men först ville han hem och packa innan vi åkte dit. Han packade och drack kaffe. Jag frågade om det inte var bråttom men han sa att det var lugnt. Till slut kom vi iväg.

Vi gick in på akuten och Kari lämnade fram sina papper till damen i receptionen. Då ropade hon högt och tydligt: Han är här nu! Ut ur ett rum kom minst sex personer som sprang fram till Kari och ledde in honom till en säng. Jag hittade en pall att sitta på medan jag i chock såg hur de höll på med honom. Så allvarligt hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tro att det var. Han hade skyhögt blodtryck och blev inlagd på hjärtintensiven och efter långa undersökningar kom de fram till att hans njurar inte fungerade. Han var inlagd i tre veckor med medicin och dialysbehandlingar. Därefter blev det dialys tre dagar i veckan i två års tid.

Så fick vi äntligen det efterlängtade samtalet en sen kväll i oktober 2002 att det fanns en njure till honom och att han skulle ta en taxi till Sahlgrenska sjukhuset. Han fick njuren dagen efter och operationen gick jättebra. Han kunde snart börja jobba igen och vårt liv återgick till det normala. Det var en obeskrivlig känsla!

Njuren höll till 2014 då han fick en avstötning, men den här gången tog han påsdialys hemma och det funkade bra. Han hatade nämligen att vara på sjukhus. Han blev bättre med dialysen men hans värden var så dåliga att de inte kunde ställa honom i transplantationskö ännu. Det var en jobbig tid men det gick bra, tills sommaren 2017 då han sakta blev sämre, trött och ont i leder.

Han fick även gikt och i början av augusti fick han svårt att gå. I början av oktober fick han en kraftig inflammation i handen som blev stor som en tennisboll i storlek. Han fick åka till akuten och blev inlagd med antibiotika via dropp för att se om det hjälpte, men det blev inte bättre. Det blev tre operationer i handen och efter ca två veckor fick han komma hem. Han blev bara sämre och sämre och sov mest hela tiden.

I november vaknade vi av att han ramlade på hallgolvet. Först fick vi ingen kontakt men så kvicknade han till i några sekunder och satte sig upp och sa några ord. Sen blev allt kaos och han föll igen. Vi pratade med larmcentralen hela tiden tills ambulanserna kom men de kunde inte rädda honom. Han gick bort här hemma den 14 november 2017.

Jag vill bara säga att alla i en familj blir drabbade när en familjemedlem blir sjuk! Det pratas ofta bara om personen som är sjuk men för familjen blir ingenting någonsin som vanligt igen. Kari blev 51 år och vi fick 25 underbara år tillsammans och två älskade döttrar som kämpar med sorgen efter sin pappa och jag med sorgen efter min man.

Jag vädjar till alla som inte redan gjort det, att anmäla er vilja att donera organ. Jag vet vilken oerhörd glädje det ger att äntligen få ett nytt organ och jag vet också hur fruktansvärt det är att förlora någon man älskar.

/Therese

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.