fbpx

Veronica

Många tänker – om, men och kanske – jag tänker här och nu!
För mig har det inte varit något val, utan en självklarhet.
Jag har varit tillsammans med min man Erik i 20 år, 16 år av dem har han levt med sin njursjukdom.
Han har polycystnjurar, en ärftlig sjukdom som beter sig lite olika från fall till fall. Man kan ha ett långsamt förlopp vilket kan betyda att du kan leva hyfsat normalt med sjukdomen eller ett snabbare förlopp vilket betyder att du behöver transplanteras.
Erik förstod ganska tidigt att han kommer att behöva transplanteras, beräkningen var att han skulle klara sig fram till 50-årsåldern. Så blev det inte, de sista åren blev värdena sämre och sämre. Erik var 41 när det var dags för transplantation.
Jag sa tidigt att du har ju mig! Men Erik ville inte, han ville inte utsätta mig för risken. Vi har två killar som i alla fall behövde en frisk och stark förälder.
Men det är inte bara Erik som är envis i vår familj. Till slut fick jag följa med till Eriks läkare, de gick igenom en lång medicinlista, pratade om kommande undersökningar och vad som komma skulle.
Du kommer inom kort behöva transplanteras, har du någon frivillig donator?
Han vände sig till mig och jag log och sa, ja han har mig. Erik suckade och sa, ja hon är envis.
Vi bestämde där och då att börja utreda mig för att se om det ens var möjligt. Skulle jag bli godkänd?
Här började ett år med provtagningar, undersökningar och samtal med kurator. Som frivillig donator lämnas inget åt slumpen, du undersöks från topp till tå!!
Jag såg fram emot varje besök på Sahlgrenska, ett prov till betyder ett steg i rätt riktning. Väntetiden och ovissheten där emellan var det som var absolut jobbigast! Skulle de hitta något eller skulle jag bli godkänd? Ganska tidigt i utredningen blev jag informerad med riskerna – du kan dö.
De var även väldigt tydliga med att det är helt frivilligt och du kan när som helst ångra dig, ingen kommer att klandra dig för det. Inte en chans tänkte jag!
Allt gick bra och jag blev mer än väl godkänd, men det fanns ett betydande problem, vi hade inte samma blodgrupp.
När jag fick det samtalet var det som om någon sparkade undan benen på mig, allt hade ju gått så bra! Vad skulle hända nu?
Vi blev informerade om ett program som kallas STEP, det går kort ut på att jag som donator är villig att donera till någon som jag matchar med. Erik i sin tur får då en njure av någon som matchar honom. En matchning i detta program betyder helt enkelt att två njursjuka får en njure som passar så gott som perfekt.
Vi var med i två ”körningar” men utan att få någon träff. Nu började tiden rinna ut, så datum sattes för operation och Erik skulle få min vänstra njure.
Lika förstörd som jag var över att vi inte fick någon träff i STEP- programmet lika lycklig blev jag av att operationen skulle bli av i alla fall.
Att transplantera över blodgrupper går, men det kräver mer mediciner, mer förbehandling och risken för avstötning är betydligt större den första veckan efter operation.
Jag intalade mig att det kommer gå bra! Erik var orolig, hur skulle han må av alla dessa behandlingar, skulle operationerna bli lyckade, tänk om det blir en avstötning?
Då jag arbetar med små barn och utsätter mig dagligen för massa baciller så tog jag ledigt en vecka innan operationen. Min största rädsla var att bli sjuk så att operationen skulle bli inställd.
Denna vecka var hemsk. Massa sjukhusbesök för Erik och jag kunde bara titta på, försöka stötta och finnas där. Jag var stark och positiv när jag var med Erik, men bröt ihop när jag var ensam. Dagen innan operationen var det fullspäckat schema för oss båda. Det var provtagningar, läkarsamtal, genomgång inför operationen, träffa kirurg som gick igenom risker och hur jag kunde må efteråt samt sjukgymnast som pratade vikten av att hålla igång och så övade vi på hur jag skulle ta mig upp ur sängen.

Vi ställde klockan på 04.15 Taxin hämtade upp oss och nu var vi äntligen på väg.
Alla var fantastiskt gulliga och tog hand om oss, fixade och donade. Men jag ville bara att de skulle köra in mig i operationssalen!! Om jag var rädd? Nä, bara för att de skulle ställa in operationen.
Vi byter om till sjukhuskläder och fnissar lite när vi drog på oss stödstrumporna. Sen går det fort, två sköterskor kommer in och säger :nu är det dags. De börjar köra ut mig och Erik fångar min hand från sin säng och jag säger: Jag älskar dig, det kommer gå bra.
Allt gick bra!! Så bra det bara kan!
Min lilla njure trivdes bra hos Erik och gjorde underverk för hans sjuka kropp!
Det har nu gått fyra veckor sedan operationen och vi mår finfint. Självklart har det gjort ont och jag har varit och är fortfarande väldigt trött.
Men Erik har fått livet tillbaka och jag är så oerhört glad och tacksam.
/Veronica

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.