fbpx

Systemfelet

3dbsvU5bQzentt1LdkgyaAAvlidna donatorer per miljon invånare (1)

 

Sverige är det land i världen där donationsviljan är högst, hela 85% av oss vill donera organ för att rädda någon annan. Samtidigt är Sverige ett av de sämre länderna i Europa på att ta tillvara på denna höga vilja. Under 2018 fick enbart 182 personer möjlighet att donera organ i Sverige av de ca 90 000 som avled. Detta är vad vi kallar ett systemfel- vi vill donera men får inte möjlighet till det.

Varför är det så få som blir organdonatorer?

Ibland kan man få intrycket av att det hela handlar om att det är så få som tagit ställning till organdonation. Det stämmer att det är få som tagit ställning genom att registrera sin vilja i donationsregistret – endast 17 % har tagit det steget. Men, samtidigt vet vi viljan till donation i ca 50% av alla dödsfall.

Dessutom har vi sedan 1996 ett system av förmodat samtycke i Sverige, vilket innebär att om man inte gjort sin vilja känd så förmodas man vara positiv till att donera sina organ. Så även om det är bra att göra sin vilja känd, så är det faktiskt inte avgörande för oss i Sverige för att organdonation ska fungera väl.

Men – om det inte är allmänhetens inställning till organdonation eller hur vi tar ställning som är problemet – vad är problemet då?

Det primära problemet är att vi idag ett otydligt regelverk som styr vad sjukvården får och inte får göra för att respektera viljan hos de som vill bli donatorer. För att bli donator krävs det att du dör under väldigt specifika omständigheter. Du behöver avlida på en intensivvårdsavdelning, under pågående respiratorbehandling och döden måste orsakas av av en direkt total hjärninfarkt. Av de ca 90 000 som avlider varje år är det enbart några hundra varje år som avlider under dessa otroligt specifika omständigheter. Detta är den största anledningen till det systemfel vi har i Sverige och varför vi ligger så pass långt efter andra länder när det kommer till internationella jämförelser.

Vi och många inom sjukvården menar att det är individens vilja till organdonation som borde avgöra om det blir en donation eller inte. Så är det inte idag eftersom det finns många hinder för organdonation inom gällande lagstiftning och regelverk.

Ett annat problem är att organdonation inte heller är en naturlig del av vård i livets slutskede inom sjukvården, vilket det borde vara. Enbart 50% av landets IVA har de förutsättningar som krävs för att kunna bedriva sin verksamhet (en donationsansvarig läkare och sjuksköterska med en arbetsbeskrivning och 4 timmar per vecka för att kunna arbeta med organdonation.) Dessutom skiljer det sig mycket kring hur man arbetar med frågan beroende på vilket landsting/region man befinner sig i. De regionala skillnaderna är som en följd av detta mycket stora där vissa regioner har dubbelt så många donatorer som andra regioner.

Det krävs nya regelverk och rutiner i Sverige för att vi skall kunna rätta till det systemfel som finns och för att sjukvården skall kunna bli bättre på att förverkliga viljan att donera hos fler individer. Vi behöver även lära oss ifrån länder som exempelvis Spanien, som idag genomför mer än dubbelt så många donationer per miljon invånare jämfört med Sverige.