Even in the darkest of times there will be a light.

Det var en sommar för ganska många år sedan, jag arbetade som undersköterska på en mellanstor intensivvårdsavdelning i Sverige, utan någon större kunskap om organdonation och transplantation. Jag visste att en nära släktings bästa väns fru var sjuk, så sjuk att hon behövde en ny lever för överlevnad. Deras första barn var bara året gammal. En kväll fick vi ett larm om en ung kvinna som fallit ihop på sitt arbete, ett känt ansikte för oss som rörde oss hemtamt i stadens uteliv. En plötslig, stor hjärnblödning blev diagnosen, och beslut togs snabbt om donation. Jag fick möjligheten att vara med genom hela vårdkedjan, från akut-mottagandet till uttagsoperation vilket för en relativt ny undersköterska inom intensivvården var en ögonöppnare för det enorma sjukvården kan bidra med för att främja liv när allt annat är utsiktslöst. Någon dag senare fick jag ett telefonsamtal, min släktings bästa väns fru hade fått en ny lever! Här någonstans startade mitt intresse för frågor rörande det som borde vara så självklart men som i mångt och mycket kan ses skrämmande, arbetsamt och tidskrävande inom sjukvården – att våga ta upp frågan om organdonation vid de fall där fortsatt intensivvård är utsiktslös och vår-den ändå kommer avslutas med ad mortem som enda slutdestination. Mitt doktorandsprojekt startade med att jag skrev en Magister- och en Masteruppsats med huvudämnena ”Upplevelser i samband med Donation Brain Death (DBD)” respektive ”Upplevelser i samband med implement-ering av Donation efter cirkulatorisk död (DCD) på allmänintensivvårdsavdelningar i Sverige”.

Datamaterialet (intervjuer respektive enkät) samlades in innan Covid19-pandemin och har därför inte färgats av de tuffa år sjukvården och intensivvården gått igenom. Förra året, 2022, publicerades min första artikel; Intensive Care Nurses’ Experiences of Caring during the Organ Donor Process in Sweden: a Qualitative Study (Gripewall et al., 2022).

En intervjustudie med intensivvårdssjuksköterskor i Sverige, om deras upplevelser, tankar och eventuella hinder för en främjad donationsprocess på deras respektive avdelningar. Intresset fortsatte med att titta på mer implementeringsspecifika funderingar när nya metoder, i detta fall DCD, implementeras på avdelningar med specificerad intensivvård. Efter nästan tio år som intensivvårdssjuksköterska på en avdelning där patienter vårdas i ECMO, föll mitt val på pediatrisk intensivvård samt ECMO-vård. Jag gjorde en liknande undersökning via enkät på dessa avdelningar och fick svar som skiljde sig från de svar jag fått när jag gjort enkätundersökningen på allmän intensivvårdsavdelning. “Frågeställningen blev vidare hur den personal som arbetar på specialiserade avdelningar ska få de bästa förutsättningarna för att uppleva trygghet i samband med implementering av en ny process såsom DCD.”

Jag tittade på olika implementeringsstrategier och metoder och landade i att bland annat Participatory Action Research (PAR) vore en intressant metod att arbeta efter på dessa specifika avdelningar. Att lyssna in vad den patientnära personalen önskar för utbildningsinsatser i samband med implementering av en ny donationsmetod. Går det att, genom att inför en implementering, lyssna in behov och på så sätt skapa en större trygghet i arbetsmiljön gällande donationsprocessen, oavsett sjukhusets lokalisation och via befintliga resurser? Min förhoppning är att sjukvården, oavsett vad som ska implementeras, ska kunna ta avstamp ur min avhandling när nya arbetssätt planeras för implementering på avdelningar och kliniker där patient-kategorier, arbetssätt och etiska frågeställningar till viss del skiljer sig från den “allmänna normen”. Viktiga frågor att hantera, diskutera och ta ställning till, inte minst i min nuvarande roll som utredare på Nationellt Donationscentrum, med möjlighet att stödja och bidra både nationellt och internationellt. För visst är det väl så att med trygghet och känslan av delaktighet kan vi främja vårdpersonalens vilja att identifiera möjliga donatorer även om processen kan vara etiskt betingad? Jag ser fram emot att snart kunna presentera min andra och tredje artikel, jag ser fram emot min kommande disputation om ungefär två år, och jag ser fram emot möjligheten att stötta och bidra så fler organdonatorer identifieras i avancerad intensivvårdsmiljö i framtiden.

Emilie Gripewall Utredare, Nationellt Donationscentrum, Socialstyrelsen Leg. Specialistsjuksköterska Intensivvård, Doktorand, Åbo Akademi