För att bli organdonator måste du utöver att vara medicinskt lämplig och ha en positiv donationsvilja samt avlida på en av Sveriges 84 intensivvårdsavdelningar och vårdas med respirator.
Omkring 90 000 människor dör varje år i Sverige. 2023 var det 3 441 patienter som avled på en intensivvårdsavdelning, 979 av dessa vårdades i respirator, 276 personer avled under omständigheter då donation är möjligt, 267 personer bedömdes som medicinskt lämpliga att donera, och av dessa var det endast 258 personer som kunde donera organ. Det innebär att det genomfördes organdonationer i ungefär 4,5 promille av intensivvårdens alla vårdtillfällen. Storleken på sjukhusen påverkar i stor grad antalet organdonatorer, liksom inriktningen hos intensivvårds-avdelningen påverkar antalet donationer. En neurokirurgiskt inriktad intensivvårdsavdelning har normalt sett fler donatorer än en barnintensivvårdsavdelning. Och stora sjukhus har i regel fler donatorer per år än vad de mindre sjukhusen har.
Skriftligt uppdrag, avsatt tid och kompetens för uppdraget.
Den donationsansvariga personalen är avgörande för kompetensen om organdonation inom sin verksamheten och på sjukhuset i stort. Som donationsansvarig läkare, (DAL) sjuksköterska (DAS) eller undersköterska (DUS) är det av vikt att du är kliniskt verksam, får möjlighet att uppdaterad, utbilda och kompetensutveckla dig inom donationsområdet. För att kunna göra detta behövs ett tydlig uppdrag och framför allt avsatt tid.
För att inneha en roll som DAL eller DAS behöver man blanda annat ha specialistkompetens inom anestesi- och/eller intensivvård, fördjupad kompetens inom omvårdnad och samtalsmetodik samt en gedigen kunskap om diagnostik av människans död.
I 2 kap. 14 § Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2009:30) om donation och tillvaratagande av vävnader och celler står det att läsa att Donationsansvarig läkare och donationsansvarig sjuksköterska ska ha:
- specialistkompetens inom ett medicinskt område som är relevant och
- tillräcklig erfarenhet från arbete inom relevanta områden
DAL, DAS och DUS är också den personal som står för att utveckla och förbättra donationsverksamheten samt sprida vidare kompetens och kunskap om organdonation till sina kollegor.
Källor: Donationsansvarig läkare och donationsansvarig sjuksköterska En vägledning för vårdgivare och verksamhetschefer ansvariga för organ- och vävnadsdonation Version1.1Artikelnummer 2022-3-7831 Publicerad www.socialstyrelsen.se, mars 2022 Läs mer här.
Påverkar antalet intensivvårdsplatser hur många organdonatorer som genomförs?
Detta är en av de vanligaste frågorna och något många tror är helt avgörande för att öka antalet organdonatorer. I Sverige krävs det, för att en person ska kunna bli aktuell som organdonator, att patienten avlider på en intensivvårdsavdelning men det är många fler faktorer som spelar in än enbart ett högt antal platser på IVA för att ett land ska vara bra på att möjliggöra organdonation.
Det finns länder med färre intensivvårdsplatser än Sverige som lyckas identifiera fler organdonatorer, och det finns länder med mycket fler intensivvårdsplatser med färre donatorer. Antalet internsivvårdsplatser är betydande för intensivvården ur flera perspektiv, där det primära naturligtvis är att erbjuda adekvat vård till de patienter som är i behov av intensivvård. Desto fler intensvivvårdsplatser som finns, ju fler patienter ges möjlighet till livräddande insatser. Fler intensivvårdsplatser kommer troligtvis också resultera i att fler som vill donera kan ges möjlighet att göra det.
Portugal är det enda landet i Europa med färre IVA-platser än Sverige, men de ligger fortfarande långt före exempelvis Tyskland i antalet organdonatorer per miljon invånare. Tyskland är det land som i Europa har flest antal IVA-platser per 100 000 invånare, men trots detta ligger långt efter både Spanien, Portugal och Sverige när det kommer till att möjliggöra organdonation.
Spanien bäst i Europa på organdonation. Detta beror på en rad olika faktorer, men det viktigaste handlar om hur man har organiserat donationsarbetet och att man har ett regelverk som gör donationsarbetet möjligt. I Spanien finns en stark nationell organisation, ONT, som bland annat samordnar kommunikation mot allmänheten och utbildningar inom sjukvården. Utöver det finns både regionala och lokala center.