Sidan är uppdaterad 13/4 2026
Organdonation är en sällanhändelse
Ungefär 90 000 människor dör varje år i Sverige. För att kunna bli organdonator måste du utöver att vara medicinskt lämplig avlida på en av Sveriges 84 intensivvårdsavdelningar och vårdas med respirator. Vid omkring 4,5 promille av intensivvårdens alla vårdtillfällen genomförs det en organdonation, och på vissa sjukhus kan det går flera år mellan en fullgången donationsprocess. Den donationsansvariga personalen är avgörande för kompetensen om organdonation inom verksamheten och på sjukhuset i stort. För att inneha en roll som donationsansvarig läkare (DAL) eller sjuksköterska (DAS) behöver man bland annat ha specialistkompetens inom anestesi och/eller intensivvård, fördjupad kompetens inom omvårdnad och samtalsmetodik samt en gedigen kunskap om diagnostik av människans död. Som DAL, DAS eller donationsansvarig undersköterska (DUS) är det av vikt att du är kliniskt verksam och får möjlighet att utbilda och kompetensutveckla dig inom donationsområdet. För att kunna göra detta behövs ett tydlig uppdrag och framför allt avsatt tid. En organdonator kan rädda upp till åtta liv. Med världens högsta donationsvilja måste Sverige bli bättre på att uppfylla människors vilja till att donera. Att inte uppmärksamma och respektera individens vilja till donation är något vi måste undvika, både för donatorn och mottagarnas skull.
Verksamhetschefen har ansvar
DAL, DAS och DUS är också den personal som står för att utveckla och förbättra donationsverksamheten samt sprida vidare kompetens och kunskap om organdonation till sina kollegor. Det är verksamhetscheferna som har det yttersta ansvaret för att varje intensivvårdsavdelning i Sverige har tillgång till intensivvårdspersonal med kompetens och praktisk möjlighet att identifiera en möjlig donator och genomföra en donationsprocess från början till slut. Adekvat kunskap och rätt utbildning för uppgiften är avgörande för att donationsarbetet sker effektivt och på rätt sätt. Bestämmelser som rör detta finns i lagen (1995:831) om transplantation m.m. och i föreskrifterna SOSFS 2009:30 och SOSFS 2012:14.
Förutsättningar för ett fungerade donationsarbete
Det är verksamhetscheferna som har ansvar för att varje intensivvårdsavdelning i Sverige har tillgång till intensivvårdspersonal med kompetens och praktisk möjlighet att identifiera en möjlig donator och genomföra en donationsprocess från början till slut. Adekvat kunskap och rätt utbildning för uppgiften är avgörande för att donationsarbetet sker effektivt och på rätt sätt. Bestämmelser som rör detta finns i lagen (1995:831) om transplantation m.m. och i de nämnda föreskrifterna SOSFS 2009:30 och SOSFS 2012:14.
I Sverige ska varje intensivvårdsavdelning enligt lag ha en DAL och en DAS med rätt förutsättningar. Detta följs upp av SIR (Svenskt Intensivvårdsregister) årligen. Ett sätt att se om dessa förutsättningar är uppfyllda är att mäta om det finns:
- Tillsatt Donationsansvarig Läkare (DAL) och Donationsansvarig Sjuksköterska (DAS) vid varje intensivvårdsavdelning.
- Avsatt tid för DAL och DAS.
- Skriftligt uppdrag och arbetsbeskrivning.
Trots att detta regleras i både lag och föreskrifter efterföljs det inte av alla sjukhus med internsivvårdsavdelning. Det finns fortfarande idag sjukhus som helt saknar donationsansvarig personal eller så saknar personalen tid och/eller skriftligt uppdrag. De viktigaste förutsättningarna för den donationsansvariga personalen, verksam inom intensivvården är:
- Tydlig lagstiftning och regelverk
- Avsatt tid och resurser
- Regional och nationell samordning
Likvärdiga regionala förutsättningar
Hur man organiserar det donationsfrämjande arbetet skiljer sig till viss del beroende på vilken region man arbetar i. Även om vi i landet ska sträva efter nationell likriktning som leder till en mer jämlik vård, så är vissa skillnader en logisk följd av att man behöver anpassa hur man bedriver det donationsfrämjande arbetet till de regionala förutsättningarna. Det som fungerar i en region behöver inte nödvändigtvis fungera lika bra i en annan. Men det vi kan konstatera är att långt ifrån alla som arbetar med donationsfrågan ges tillräckligt goda förutsättningar att arbeta donationsfrämjande. Alla regioner behöver därför prioritera frågan och avsätta adekvata resurser till att professionalisera donationsverksamheten, för att den ska kunna utformas och fungera optimalt. Även om vi vet att donationsfrekvensen varierar över tid i de olika region-erna så kan man skönja mönster som har att göra med hur väl man är organiserad och hur högt frågan är prioriterad i regionerna. Det är därför viktigt att arbeta för att jämna ut dessa skillnader, inte bara för att öka antalet donatorer utan också för att göra vården i livets slutskede mer jämlik. Det donationsfrämjande arbetet behöver således prioriteras av sjukhusens huvudmän så att samtliga sjukhus och intensivvårdsavdelningar får de verktyg som behövs för att kunna tillvarata viljan att donera hos sina patienter.