Johan och jag har nog känt varandra sedan 20-års ålder. Vi hängde i samma kompisgäng under tidigt 2000-tal, vi har alltid pratat och haft kul ihop men aldrig riktigt umgåtts bara vi två. I takt med att vi blev vuxna, började skaffa familjer och åtog oss vuxna, riktiga jobb, så sågs vi allt mer sällan – men träffades då och då i samband med födelsedagar och jubileum. Johan är kanske inte den som tar mest plats men är alltid snäll och omtänksam. Han skulle aldrig be någon om något men ställer definitivt upp för vem som helst med vad som helst.
I augusti 2015 fick jag världens bästa jobb: jag blev verksamhetschef för Ronald McDonald Hus, ett patientboende för familjer med svårt sjuka barn. I mitt arbete fick jag kanske den största och viktigaste av insikter: att jag inte har några verkliga problem i livet. Familjerna, och framförallt barnen, som kommer till Huset, mitt i sitt livs största och tuffaste utmaning, fullkomligt flödar av positiv energi. När man tror att man ska mötas av sorg och stress, vilket såklart också finns här då och då, men istället möter kärlek och medmänsklighet – då är det lätt att inse hur lite som krävs för att göra skillnad för andra.
När Johan och hans flickvän Pippi hade inflyttningsfest ett par år senare började jag och Pippi prata om att starta ett gemensamt projekt på min arbetsplats. Några månader senare berättade hon att Johan fått något fel på njurarna. Det hade börjat med att han hade ont i nacken och efter en vecka gick han till en naprapat. Några akupunkturnålar i nacken resulterade i stora blodblåsor, och han fick åka till akuten direkt. Där konstaterade man att hans blodtryck var skyhögt. Därefter fann man att hans kreatinin låg på 3200, jämfört med 100 som är normalt, och att hans njurar var paj. Men nu skulle han utredas, kanske skulle han behöva en transplantation och då kunde säkert någon av hans föräldrar passa som donator. ”Ja, hojta till bara. Jag har ju två stycken!” skrattade jag.
Några månader senare satt jag och Pippi igen över en lunch och jag undrade hur det gått med utredningarna på Johan? Nej, inte så bra som man hoppats tyvärr. Ingen av hans föräldrar dög som donator, nu stod han på transplantationslistan och hans njurfunktion var nere på 0, 7 %. Jag hann hejda mig en sekund och tänka ”kan jag stå för det jag är på väg att säga nu?”. Men det kändes så självklart. ”Då testar vi mig då.” Pippi blev tyst en sekund och sa sen: ”Då måste du säga det till Johan själv. Han kommer att tro att jag har frågat dig annars.”
Jag ringde Johan och fick numret till hans läkare. Efter ett kort samtal lades jag in i systemet och blev uppringd av en härligt glad sköterska. Ett par möten senare, med läkare och sköterskor som från första sekund behandlade mig som en hjälte, började provtagningarna. Hela tiden tänkte jag att det inte var färdigt än, jag hade ju inte gjort något beundransvärt ännu. Men så mötte jag familjerna i Huset, såg tacksamheten i föräldrarnas ögon när man äntligen hittat en donator till deras sjuka barn. Då förstod jag värdet av att få en levande donator, en som är alldeles frisk och i form innan man sätter igång. Hur mycket det betyder att man kan planera allt i god tid och, mest av allt: få ett datum. Jag bestämde mig för att trampa ner den svenska stoltheten i mig och dela hela processen i sociala medier. Även om min njure inte skulle passa Johan så skulle jag kanske kunna inspirera andra att bli levande donatorer genom att visa hur enkelt det faktiskt är.
Jag har all respekt för att alla inte känner det så lätt som det kändes för mig. Valet att bli levande donator kan såklart komma av oro eller press. Det är lätt att bli utmattad av många provtagningar. Men supporten från sjukvården och omvärlden gjorde det lättare än jag hade kunnat föreställa mig. Glada sjuksköterskor skojade och pysslade om. Jag tror inte att jag gjort ett enda test utan att få kommentarer som ”Wow! Imponerande!”. Jag hade ju såklart ingen aning om jag faktiskt var extraordinär – men de fick mig definitivt att känna så! Mina medarbetare kommenterade: ”Du får det att kännas så lätt och självklart!” Ja, tänkte jag. Allt kändes ju så lätt faktiskt. Även om jag behöver fasta några timmar på morgonen, eller stå ut med ett litet nålstick, så är väl inte det någonting alls om det gör att jag kan rädda en annan människa? Min dåvarande pojkvän hade förvånansvärt mycket att säga om min donation. Han försökte supporta mig men det sken igenom att han verkligen inte ville att jag skulle genomföra operationen. En sen kväll, efter ytterligare en lång diskussion, insåg jag att det verkligen var mitt beslut och ingen annans. Och oavsett om vi skulle hålla ihop eller inte så skulle jag aldrig ångra beslutet att hjälpa någon att få ett bättre liv.
Läkare är ju ett speciellt släkte (och det menar jag med all kärlek). Jag tycker nog att jag är ganska bra på att läsa av människor men läkarmöten är något helt annat. Man har ingen aning om något är bra eller dåligt och man måste alltid fråga för att få reda på vilket. ”Intressant. Värdet på xxx är 200.” Hmm..är det bra? Jag och Johan skrattade mycket åt just det här igenom hela resan. Och visst var min njure bra! Det visade sig till och med att den var superbra! Fast det förstod jag ju inte förrän vi faktiskt blev inbokade för transplantation!
Den 26 februari, kvällen före operationen, gick jag de fem minuterna från jobbet till sjukhuset med fullpackad väska, fluffiga tofflor och min dator. De fem minuterna var de långsammaste, allvarligaste och tyngsta på många år. Jag tänkte inte ”tänk om”, men jag saknade min 8-årige son och jag kände mig som en väldigt liten människa på jorden. På sjukhuset möttes jag av Johan och Pippi, även de lite ängsliga och spända, och genast började vi skratta bort nervositeten. Förrädiska Descutan-duschar matchades upp med posering i landstingets moderiktiga outfits. Det är faktiskt lätt att skratta när man är frisk på sjukhuset, när ens största problem består i att det är bökigt att äta yoghurt med en hård slang i armen.
Efter en snabb väckning och ett gäng tabletter på morgonen den 27 februari 2019 rullades jag ner till operation. Det kändes som ett äventyr, nu skulle det faktiskt bli av! Jag var euforisk och kände mig för första gången som en hjälte, trots snustorr hy och ingen mascara. Jag kunde inte hjälpa bort leendet, det här var så spännande! Jag fick lägga mig på operationsbritsen, fick ett magiskt lufttäcke över mig, syrgasmask på och det sista jag minns är att narkossköterskan frågade mig vad mitt favoritresmål var. Jag hann tänka att ”det där är ju som när tandläkaren börjar ställa frågor när han gräver runt i munnen. Osmart”. Och jag tror att jag hann svara ”Thailand” innan jag somnade.
Jag vaknade till några gånger men sömnen var så skön att jag mös lite och sov vidare på uppvaket. Några superhärliga sköterskor höll koll på mig och efter bara ett par timmar kunde jag ställa mig upp och gå bort till Johan. Jag minns att jag pratade hur mycket som helst med alla som kom förbi och att alla kommenterade hur pigg och fräsch jag var. Hade jag verkligen opererats? Nu vet jag ju att det kom lite av morfindimman, men jag är också övertygad om att det berodde mycket den totala lyckan jag hela tiden kände. På kvällen åkte vi upp till avdelningen och dagen därpå kom ungefär hela världen och hälsade på. Till slut sa sköterskorna att jag behövde sova och då blev jag faktiskt ganska tacksam. Det finns nog någon form av gräns för hur många gånger man orkar berätta samma story och hur mycket godis man kan få. Sen följde några härligt sköna dagar i sjukhusets microuniversum. Jag och Johan tog pensionärspromenader runt avdelningen och firade framgångar som att bli av med katetern, få beställa lunch, klara att duscha själv och få glada tillrop från läkarna. Johan hade fått en riktig supernjure av mig. Jo jo, en riktig tjejnjure minsann!
Jag fick åka hem på måndagen och det var faktiskt tråkigt att komma hem. De första veckorna var otroligt långsamma och vädret gjorde de ordinerade promenaderna motiga. Men det var skönt att få krama sonen och träffa vänner på hemmaplan. En operation är ändå en operation och såklart krävde min kropp både lugn och smärtstillande. De få gånger jag funderade på något var sjukvården fantastisk – jag fick svar med en gång och man var alltid beredd att ta emot mig direkt på sjukhuset. Två veckor efter att jag kommit hem började jag smygjobba lite och gick för första gången till gymmet. Bara en lätt runda såklart, som hade passat min åttaåring, men ändå. Ny energi!
Bara några veckor efter operationen bröt jag och pojkvännen upp. Jag beslöt mig för att åka till Thailand men jag var lite nervös att resan skulle ställa till med något i kroppen. Men läkarna sa ok och jag skulle kunna dyka. Mina vänner lovade att de skulle bära saker åt mig – och jag har nog aldrig blivit så ”bortskämd” i mitt liv. Så fort jag tittade på en tallrik eller en väska blev jag bortputtad och någon annan lyfte det åt mig. Jag dök varje dag och när jag kom hem hade jag nästan hunnit glömma bort att jag någonsin opererat mig. Mitt enda vittne idag, knappt tre månader senare, är mina små ärr. Jag bär dem med stolthet och kan inte sluta förundras över att min kropp inte visar några andra tecken på att jag faktiskt är ett organ kort. Kroppen är fantastisk!
Att donera ett organ är nog ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv. Att hjälpa Johan var stort och att göra något som (nästan) bara hängde på mig känns nästan större. Känslan som infinner sig i kroppen när man gör något för någon annan kan inte köpas för pengar. Jag är så oerhört stolt, glad och tacksam över att ha fått möjligheten att göra skillnad på riktigt. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. All kärlek! 
<3
/Agnieszka Eriksson