Eva – organdonation berör mig så mycket!

Jag arbetar som undersköterska på röntgen sedan många år tillbaka och vill gärna delge er hur röntgen involveras när det gäller organdonation.

I mitten av 70-talet var transplantationstekniken inte så väl utvecklad, man transplanterade endast hornhinnor och njurar. Under 80- och 90-talet skedde en positiv utveckling inom transplantationskirurgin och man gick bl a från singellungtransplantation till dubbellung dito. Sedan kom tekniken att byta ut bägge lungorna samt hjärta på samma patient samtidigt. Stamcellsforskningen startade och såklart var röntgen med på ett hörn. Begreppet stamcellsdonator lät väldigt kryptiskt på den tiden men är idag vedertaget.

En allvarligt skadad person som är bedömd som hjärndöd kan bli donator. För att vara helt säker på att patienten är hjärndöd krävs många tester och undersökningar. Bl a görs en röntgenundersökning som kallas 4-kärlsangiografi där man kontrollerar blodförsörjningen upp till hjärnan. Man fyller röntgenkontrast i dessa kärl och kan sedan enkelt se om det finns någon blodförsörjning eller inte. Är det ingen försörjning till hjärnan är patienten död.

När jag står och ser bilderna på denna person vet jag att jag har en potentiell blivande donator framför mig. Som personal känns det både ledsamt och bra på samma gång. Ledsamt för att någon har avlidit samtidigt som man känner hopp om att några kanske kan få livskvaliteten tillbaka genom organdonation.

Det är just alla mottagare jag träffat genom åren som gör att organdonationer berör mig så mycket. Tänk dig att du står på väntelistan och väntar på ett organ. Telefonen ringer mitt i natten och du får beskedet att det finns ett organ som matchar dig. Du tar din i förväg packade väska, tar med dig en anhörig och ger dig iväg till sjukhuset. Innan du skrivs in på avdelningen går du via röntgen för att röntga dina lungor. Det är då jag möter dig. Det är då jag ser ljuset. Ljuset, hoppet, glädjen i dina ögon. Man måste ha upplevt det för att förstå hur lycka ser ut för någon som är sjuk.

Något jag också berörs av är de anhöriga. De är så otroligt tacksamma för allt det som händer, alla insatser som görs från sjukvårdens sida. Speciellt när det gäller barn. Många är de gånger jag själv blivit så påverkad att jag fått tårar i ögonen.

Jag vill avsluta med att berätta om ett möte som jag aldrig kommer att glömma. En ung man kom till oss för att göra ultraljud av sin lever. På hans remiss stod att han var living donor. Vi småpratade lite och till slut frågade jag honom hur det kom sig att han tagit ett sådant beslut. Han berättade då att hans lilla dotter var allvarligt leversjuk och att han beslutat att donera en del av sin lever, en lob, till henne. Återigen – ni skulle ha sett glädjen i hans ögon.

Jag känner en stor glädje och stolthet över vad jag fått uppleva under mina år inom sjukvården. Att ha fått se hur forskning inom organdonation har gått framåt och transplantationstekniken har utvecklats. Visst är det fantastiskt!

// Eva

Och så en till liten berättelse från Eva.

Medicinen håller mig frisk

Det här är en liten berättelse som beskriver ödmjukheten för att forskningen inom transplantation leder till verksamma läkemedel.

Någon gång på våren 2005 gick jag till vårdcentralen. När jag var färdigundersökt och stod för att klä på mig frågade jag varför det känns som om jag har kuddar under fötterna när jag går. Läkaren stannade till mitt i steget, vände sig till mig och frågade hur mycket alkohol jag dricker. Jag svarade att min konsumtion var ytterst liten. Hon trodde nog inte på mig och förklarade att personer med alkoholmissbruk ofta får känslan av att de går på kuddar. Jag fick lämna ett blodprov innan jag gick.

Några dagar senare ringde hon upp mig:

”Det här ser inte alls bra ut, dina levervärden är skyhöga. Nu måste du undvika all alkohol under en månad så tar du ett nytt prov då.”

Månaden gick och jag lämnade mitt prov. Samma eftermiddag ringde läkaren upp. Hon ifrågasatte om jag verkligen inte druckit något.
”Jag har inte varit i närheten av varken vin, öl eller annat, svarade jag”.
”Då är din lever väldigt sjuk, jag kommer remittera dig till sjukhuset”
Jag fick träffa en specialistläkare. De tog ett prov – en biopsi – av min lever. Diagnosen var klar: jag hade Autoimmun hepatit (kronisk leverinflammation). Som tur var fanns det medicin och den hämtade jag ut direkt.

När jag kom hem läste jag igenom produktbladet. Det stod att läkemedlet togs fram för att förhindra avstötning hos transplanterade organ. Det har också effekt mot vissa autoimmuna sjukdomar. När jag läst färdigt satt jag lugnt kvar i fåtöljen. Tacksam. Tacksam för att forskningen inom organtransplantationer gjort att jag kunde få hjälp.

Något år efter detta besökte jag vårdcentralen igen och fick samma läkare. Då passade jag på att tacka henne för att hon trodde jag var alkoholist! Vem vet – det räddade kanske livet på mig.

Idag har det gått 13 år sedan min diagnos. Alla levervärden är under kontroll. Varje gång jag fyller på min dosett känner jag samma sak – tacksamhet.