Det är alltid en glädje för oss i vårdteamet och för många anhöriga är den vetskapen en tröst – deras käras död har trots allt gett fortsatt liv hos någon annan.
Organdonation ur mitt perspektiv som vårdpersonal.
Jag arbetar som anestesi/intensivvårdsläkare på ett länssjukhus i mellansverige. I den rollen kan man ibland vara involverad från början till slut i processen av organdonation från en avliden donator. Vi tar emot den akut sjuke eller skadade patienten och initialt inriktas givetvis all vård mot att rädda livet på denne. Det är först när man ser att det inte finns något hopp om fortsatt liv för patienten som frågan om organdonation blir aktuell.
Så som processen ser ut på mitt sjukhus när det gäller avliden donator – precis som på de flesta andra sjukhus i landet – måste patienten konstateras hjärndöd och vårdas i respirator för att kunna bli donator. (Undantaget är donation av hornhinnor som under vissa omständigheter kan doneras av någon som avlidit på annat sätt). Därutöver ska hen ha uttryckt vilja att donera organ eller så ska närmast anhöriga tro att det är den avlidnes önskan. Utredningsprocessen måste enligt regelverket gå snabbt och det kan vara väldigt svårt för anhöriga att först hinna landa i att ens älskade maka, make, syskon eller barn gått bort och strax därefter vara delaktiga i beslutet om organdonation.
Det är en balansakt för oss i vårdteamet att hjälpa de närstående in i den frågan. Vi har ett ansvar i första hand gentemot vår patient att dennes vilja tas i beaktande och därutöver alla de svårt sjuka människor som står i kö för att få ett nytt organ. Det kan vara ett svårt uppdrag men känns som ett av våra mest meningsfulla. En genomförd organdonation från en avliden person kan i allra bästa fall innebära ett nytt liv för 8 andra människor.
Det är en otroligt stor gåva. Några veckor efter en donation får alltid vi i vården och donatorns anhöriga veta hur det gått för mottagarna. Väldigt ofta har transplantationerna varit lyckade.
Det är alltid en glädje för oss i vårdteamet och för många anhöriga är den vetskapen en tröst – deras käras död har trots allt gett fortsatt liv hos någon annan.
Det är stort.
/ Ida