Jag är ensam. Men ändå inte. Jag står på ett torg någonstans. Det kryllar av människor omkring mig men ingen lägger märke till mig. Alla går förbi utan att så mycket som titta åt mitt håll. Jag bryr mig inte så mycket. Det är ju trots allt inte så ovanligt att folk gör så, bara går förbi. Men när jag själv börjar gå slås jag ändå av en fruktansvärd olustkänsla. Jag förstår den inte. Allt omkring mig tycks vara normalt; inga monster som lurpassar på mig, inga obehagliga blickar från de människor som går förbi (de tittar ju inte överhuvudtaget) och även ifall jag inte vet var jag är så känns ändå husen och gatorna runt omkring mig bekanta. Så vad är det som gör att det känns så olustigt? Jag förstår det inte.
Jag fortsätter att gå planlöst. Jag har en känsla av att jag vill gå vidare, lämna torget och gå hem, men jag kommer helt enkelt inte därifrån. Känslan av olust förvandlas till rädsla. Jag känner mig trängd. Varför kan jag inte komma därifrån? Var är jag någonstans? Varför känns allting så konstigt?
Jag börjar gråta…
…Och jag snyftar när jag vaknar.
Det här var en dröm jag hade när jag precis börjat jobba på Transplantation. Jag sommarjobbade som undersköterska då (medan jag studerade till sjuksköterska) och dagen innan hade jag pratat med en patient som nyligen hade transplanterats och samtalet hade handlat mycket om hur jobbigt det varit att vänta på att ett organ skulle ”komma”. Patienten hade beskrivit sina upplevelser på ett sätt som jag i efterhand direkt kunde härleda till min dröm- mitt sätt att bearbeta vad vi talat om.
Vi pratade om ångest och oro och om rädslan som funnits innan operationen. Om sjukdom och dålig livskvalitet. Patienten pratade om utanförskap; både den man inte kunde rå över men också om den man själv försorsakade genom att dra sig undan och distansera sig från andra. Det beskrevs för mig nästan exakt som i drömmen; det där med att stå mitt i centrum av en plats som är full av folk och ändå känna att man är ensam eller ”utöver”. Att känna att alla andra är en enhetlig grupp som bara rusar vidare med sin vardag utan att lägga märke till eller förstå ens situation eller den oro och ångest man har. Som att skrika högt utan att någon reagerar.
Jag tänkte mycket på det där vi pratat om, sånt som jag hade svårt att leva mig in i eftersom jag aldrig varit så sjuk. Det var den natten jag hade drömmen. Om den oron jag kände i drömmen bara var en bråkdel av den oro och ångest som de som är verkligt sjuka känner så är det mer än nog. Jag kan självklart fortfarande inte förstå exakt hur det känns men jag har en aning och jag hör ofta berättelser från patienter som beskriver samma sak. Det är helt enkelt ett helvete att vänta.
Att jag blev sjuksköterska är mer eller mindre en slump. När jag växte upp var det inte undersköterska, sjuksköterska eller läkare jag skulle bli. Jag skulle bli regissör eller manusförfattare. Punkt slut. Men vägarna på livets långa bana är ju ganska krokiga och innan jag ens fått en chans att välja hade jag snubblat över en drös med stigar med andra valmöjligheter. Livet är ju fantastiskt på det sättet – med alla sina möjligheter. Så av en slump kom det sig alltså så att jag – en tjej som älskade media, film och framförallt att skriva – plötsligt behövde ett sommarjobb och att det enda som gick att få var ett vikariat som vårdbiträde på ett äldreboende.
Men det räckte med en enda vecka på det där äldreboendet för att jag skulle älska det jag nu jobbar med. Äldreboendet där jag började var en underbar miljö med fantastiska seniorer och rolig personal och jag hävdar fortfarande att det är den bästa arbetsplats jag någonsin varit på. Jag kände direkt att jag hade hittat hem. Så plötsligt hade jag fått två stora passioner i livet och en av dom kunde jag dessutom utbilda mig till. Till allas stora förvåning – för alla jag kände visste ju att jag skulle bli regissör eller manusförfattare, punkt slut – sökte jag in till sjuksköterskeutbildningen bara ett par månader senare och kom in.
Jag jobbar fortfarande på samma transplantationsavdelning. Jag jobbar dagligen med människor som är och har varit svårt sjuka. Människor vars liv kan och har förändrats tack vare en annan människas beslut att donera.När man jobbar på Transplantation kommer man ofta väldigt nära sina patienter. Det är en positiv typ av vård, för alla har fått chansen till ett nytt liv och det är lika roligt varje gång man frågar en person om hans eller hennes personnummer och får tillbaka datumet för deras transplantation. För det är verkligen så alla ser det. Ett nytt liv. Deras nya liv som nu kan få levas. Det är stort och det är roligt att få följa människor hela vägen i transplantationsprocessen.
Vi ser sjukdomen och lidandet. Ibland är väntan lång och ibland är den kortare. Men så blir det en transplantation och någons liv förändras för alltid. För vissa är vårdtiden kort och starten på det nya livet smidig. För vissa tar det längre tid både i efterförloppet av operationen och i rehabiliteringen. Men de allra flesta når dit, de når den efterlängtade friheten i att få vara friska, av att få orka mer och slippa förhålla sig eller behöva anpassa sig till en sjukdom som bryter ned och begränsar.
Jag har jobbat på Transplantation i drygt fem år och jag har hunnit se mycket under den tiden. Jag har vårdat människor som dött i väntan på organ, patienter som legat inne så länge att man ibland passerat över den professionella linjen och fått en mer personlig relation till dem. Det har smärtat oerhört och man har gråtit när det gått illa för dessa personer. Ju längre jag har jobbat desto mer övertygad har jag blivit om hur viktigt det är med organdonation. Det är faktiskt så att en människa kan donera och rädda flera personers liv – personer som faktiskt inte måste dö.
Det är en god gärning att välja att bli organdonator – och det krävs inte mer än att man tar ställning och gör sin vilja känd.