Min make heter Bo.1995 fick han cancer i en njure. Han opererade bort den, med bra resultat. Åren går och han mår bra tills vi gör en resa med vår ena dotter och svärson. Bo var sig inte lik, han satt i skuggan och var mycket trött. När resan var över fick vi åka till sjukhuset för att undersöka vad han felade. De tog prover och hans kreatinin var högt så han blev inlagd för utredning. Han sattes på medicinering för njursvikt. Det gick bra, han gick på kontroller för att se så medicinerna hjälpte.
I familjen hade det fötts trillingar och jag var där för att hjälpa till med de små, när han ringde efter ett läkarbesök och talade om att hans kvarvarande njure höll på att lägga av. Han skulle börja med dialys. Jag blev fruktansvärd ledsen för jag visste ju vad detta betydde för oss. Dialysen blev långdragen och de kommande fem åren genomgick han många operationer. Det var en period där vi levde med väldigt mycket ovisshet om framtiden.
En julikväll 2017 kl 22.30 ringde hans telefon. Lite undrande om vem som ringer så sent svarade han. Det var hans läkare som undrade hur han mådde. Efter en stund förstod vi att det var DET samtalet vi väntat på så länge. Äntligen var det hans tur. I Malmö fanns en njure till honom och han uppmanades att åka med en gång. Vi skrattade och grät om vartannat när vi packade hans väska. Klockan 23.05 kom taxin och han for iväg – mot ett nytt liv.
Jag meddelade våra fyra döttrar att deras pappa åkt till Malmö. Natten blev lång för både honom och mig men tidigt nästa morgon åkte han ner på operation. Han vaknade på eftermiddagen och fick besked att operationen gått bra men att njuren ännu inte börjat fungera. Läkaren ringde också till mig och talade om att allt gått enligt planerna. Det tog dock fem dagar innan njuren började producera urin, så han fick genomgå dialys innan den kom igång. Hans mage strejkade också, då han inte tålde de mängder Morfin han fick, så han fick inte komma hem innan den också var igång.
Efter 18 dagar fick jag hem min älskade make. Nu möttes jag av en glad man med en njure som fungerade. Vi är så tacksamma för den person som anmält sig till organdonation och gav Bo sin njure så att han kan leva vidare som en ny man. Om inte organdonationsregistret funnits hade nog han inte varit kvar här hos mig, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vi känner en stor tacksamhet för att vi fick behålla honom.
Det är ju lätt att ta ställning om du vill donera. Tala om det för anhöriga så de vet, fyll i ett donationskort eller anmäl dig till donationsregistret. Jag har anmält mig till organdonation. Har DU?
/Anne-Marie