Jag vet inte hur det är för dig men döden är verkligen ett obehagligt ämne. Otäckt, faktiskt. Så vi undviker att prata om den, okej? Vi pratar om LIVET istället.
När min mamma fick diagnosen PBC (Primär Billiär Chloangit) blev hennes enda chans till överlevnad att få en ny lever. Allt med organdonation var en helt ny värld för oss. Vi hade aldrig ens pratat om ämnet och nu sattes mamma upp på väntelistan. Hur länge det skulle ta hade vi ingen aning om men operationen skulle bli omfattande när det väl var dags. Vi bävade. Tänk om hon inte överlevde? Vi hade så många frågor och teamet på sjukhuset i Huddinge hjälpte oss på bästa sätt. Varje dag blev en plågsam väntan på transplantationen. Obeskrivlig för den som inte varit med om det.
Mamma hann aldrig så långt. Hon blev en av dem som dog i väntan på organ. Som dog för att vi idag är alldeles för få som törs tänka på organdonation. För att vi gör som vi brukar – undviker det som är jobbigt och tar den lättaste vägen ut.
På mammas begravning delade vi ut donationskort till alla som kom. Ändå fanns det de som valde att stoppa huvudet i sanden; för döden är jobbig att tänka på. Jag håller med. Men vad ska vi med våra organ till när vi själva nått slutet?
För min moster som drabbades av samma sjukdom blev utgången en annan. Hon fick sin lever i tid, klarade den stora operationen och har – tack vare en donator! – fått LIVET tillbaka och fått se sitt första barnbarn komma till världen.
Det är fantastiska möjligheter vi har i vårt land. Vi får bara inte vara så rädda att tala om hur vi vill ha det. Får inte vara så förtvivlat rädda att nämna döden när det i själva verket är LIVET det handlar om.
//Anna Kuru