Sen jag kan minnas har solrosor varit en av mina favoritblommor. Kanske för att de alltid påmint mig om min syster. Stark, stolt, vacker och en person som alltid såg livet från den ljusa sidan. Vi föddes 20 mars 1996 vid Universitetssjukhuset i Lund; Amanda och jag.
När vi fyllt tre år började Amanda få svårt att hänga med och orkade inte göra de sakerna som hon tidigare kunnat. Vi fick reda på att hennes hjärta inte mådde bra och några år senare, då hennes hjärta blivit sämre, sattes hon upp på transplantationslistan.
Inte långt efter kom DAGEN. Vi var 6 år gamla. Jag, Amanda och mamma satt i sommarstugan i Viken när telefonen ringde. Ett samtal som förändrade allt. Till det bättre. De hade hittat ett hjärta som skulle passa Amanda. Vi satte oss i en taxi och åkte förväntansfulla och nervösa till Lunds universitetssjukhus. Väl där, den 17 juli 2002, fick min syster en av de finaste gåvorna någonsin; ett nytt hjärta.
Amandas nya hjärta började slå och hon kunde så småningom återgå till vardagen. Under årens gång tillkom komplikationer av olika slag men Amanda klarade av dem också och var alltid lika glad när hon kom hem från sjukhuset. Vi växte upp vid varandras sida och tillsammans gick vi från barn till tonåringar med allt vad det innebar.
Men den 31 mars 2013 gick Amanda, 17 år gammal, bort efter att ha fått hjärtstillestånd några veckor tidigare. Personalen vid Lunds universitetssjukhus gjorde sitt bästa för att rädda henne men hennes hjärta orkade helt enkelt inte slå längre.
Hur ledsen jag än är över att hon inte längre finns hos oss, så är jag även så oerhört glad och tacksam för att jag fick 11 år extra med min syster och bästa vän – tack vare organdonation.
Dessa 11 åren gjorde att jag och vår familj fick lära känna henne på ett sätt som vi annars inte hade fått. De gjorde att hon fick träffa och lära känna vår lillasyster som föddes några år efter att hon hade transplanterats. Tillsammans fick vi uppleva resor, släktmiddagar, övernattningsfester och allt annat, både roligt och mindre roligt som man ska få uppleva som syskon och familj. Allt detta eftersom någon sagt JA till organdonation.
Vi är några av de lyckligt lottade som fick extra tid. För det finns många som inte får extra tid med sina nära och kära på grund av att där inte finns några organ. Jag önskar att ingen ska behöva dö i väntan på organ. Jag önskar att alla som väntar på organ och deras anhöriga får chansen att få många fler år tillsammans. Många fler än vi fick. Jag önskar att alla sa JA till organdonation så att exempelvis en 6-årig flicka får leva och uppleva livet med sina nära och kära. För det är, utan tvekan, den bästa gåvan vi någonsin har fått; 11 år extra med Amanda.
Trots att livets resor nu skilt oss åt, vet jag att hon alltid kommer vara med mig i allt jag gör och att vi en dag kommer ses igen. Kanske på ett fält fyllt av solrosor.
/Emmy