Jag heter Frida, är 35 år och bor i Linköping. I mitt liv finns en person jag avgudar och har kvar i mitt liv tack vare någons osjälviska val att donera. Det är nämligen så att jag har en underbar brorsdotter – Angelica. Jag är lite äldre än henne och när jag var åtta år fick jag, stolt som en tupp, äran att bli hennes gudmor. Vi har växt oss starka, står varandra väldigt nära och hon betyder mycket för mig.
Hon föddes med sjukdomen cystisk fibros. När hon var liten märkte knappast någon utanför familjen att hon var sjuk. Hon mådde relativt ”bra” i sin sjukdom. Men sista året i gymnasiet fick hon små proppar i lungorna som redan innan var starkt nedsatta i sin funktion och efter det blev hon aldrig riktigt bra. Angelica är en fighter och gnäller aldrig. När man frågade sa hon alltid att allt bara var bra. Så höll det på ett par år…
Januari 2014 försämrades hennes hälsa drastiskt med lungor som endast hade runt 15 % kapacitet. Hon var inlagd med lunginflammation och en natt orkade hennes kropp inte längre så de var tvungna att akut söva ner henne och lägga henne i respirator. Hennes lungor var utom räddning och hennes enda räddning var en dubbelsidig lungtransplantation. Övriga organ tog också stryk så hon kopplades till en så kallad ECMO-maskin. En maskin som tar ut hennes blod och syresätter det utanför kroppen istället. Läget var kritiskt. Hon flögs ner till Lund, sattes upp på den akuta donationslistan och de letade lungor i hela Norden. Vi slets mellan hopp och förtvivlan om att de skulle hitta nya lungor innan hennes kropp gav upp. Det var helt surrealistiskt att nästan gå och ”önska” livet av någon för att vi skulle få behålla Angelica i vårt liv. Dagarna gick, hon var hela tiden nedsövd och kopplad till maskiner. Jag hade börjat tänka tankar på att det nog inte skulle sluta så bra och vilken låt vi skulle spela på hennes begravning…
Så plötsligt i slutet av januari ringde min bror och grät i telefon: – De hade äntligen hittat ett par lungor! Under natten skulle de flygas till Lund och operationen planerades till morgonen efter. Vårt hopp tändes igen och samtidigt som jag var så lycklig över att Angelica nu skulle få en andra chans till livet så ägnades många tankar till de som precis förlorat en anhörig. Natten blev till dag och en lång väntan. Operationen tog många timmar och var svår. Angelica blödde kraftigt under operationen så de hade fått ge mycket medicin för att stilla det, men hon levde och de nya lungorna var på plats!
Efter några dagar försökte de väcka henne ur den tunga narkosen men fick avbryta och söva ner igen när de märkte att hennes kropp blev stressad. Läkarna sa att det bästa var att försöka prata mycket med henne så hon kände sig trygg och spela musik hon tyckte om. Där fick hennes stora idol Darin en betydande roll när man spelade hans musik. Angelica vaknade till slut men det visade sig att hon, tyvärr, drabbats av en stroke under operationen och hade svårt med tal och nedsatt känsel i höger sida. Ännu en motgång. Det var tufft. Men hon är en fighter utan dess like. Detta skulle inte få slå undan benen på henne. Hon hade fått en chans till! Ett nytt liv!!
Det har varit en lång väg tillbaka och med en del bakslag under vägens gång men nu är jag så fantastiskt glad över att berätta att hon finns i mitt liv!! Jag fick möjligheten att välja henne som gudmor till min nu 3-åriga son OCH hon har träffat kärleken. Återigen fick jag en fantastisk ära – att vara toastmadam på hennes bröllop! Ett underbart bröllop och med den vackraste bruden jag sett. Känsloeuforin höll i sig hela dagen! Angelica mår bra och nu i januari firade vi hennes ”5-årsdag”. Det var exakt 5 år sedan hon fick sina nya lungor.
Med min historia vill jag uppmana alla till att ta steget att anmäla er som donatorer och samtidigt skänka en summa till MOD.
Var rädda om varandra!
Varma hälsningar
//Frida Kindeland (otroligt stolt faster till världens bästa Angelica.)