Min pappa Åke var svårt sjuk i cancer och hans dag var full av ständiga smärtor. Hans enda chans att överleva var genom transplantation och läkarna hade konstaterat att han behövde byta ut fem organ: bukspottkörtel, tunntarm, tolvfingertarm, lever och magsäck.
Telefonen ringde till honom en dag år 2000. Läkarna hade en möjlig donator och de bad pappa komma ner till Sahlgrenska så fort som möjligt. Ingen vuxen människa hade klarat en sådan operation innan i Sverige och oddsen för att överleva var väldigt liten.
Men! Detta var hans chans att få se mig och min bror Johan växa upp. Det var min chans att få ha min pappa kvar i livet. Det var vår chans att vara en hel familj. Jag var 5,5 år och min bror 7,5 år gammal när läkarna stod redo med fem nya organ till vår pappa. Operationen tog 15 timmar och vi fick till slut beskedet att pappa hade överlevt!
Han blev alltså den första vuxna människan i Sverige att överleva en sådan operation. Tiden efter operationen var kritisk. Skulle kroppen stöta bort organen? Ärren på magen såg ut som en fyrvägskorsning med en rondell i mitten. Jag brukade skratta och fråga vilken som var hans riktiga navel, han hade fått en extra navel efter operationen. Jag är så oerhört tacksam för att den som donerade sina organ gav mig chansen att ha min pappa i livet många år extra.
Jag fick tack vare organdonationen åtta år extra med min pappa. Åtta år som jag kommer vara evigt tacksam. åtta år som jag annars skulle varit utan min pappa. Tack vare organdonation fick vi uppleva massa saker tillsammans. Till exempel min första semester utomlands, min första ridlektion och flertalet skolavslutningar. En sådan enkel sak som att springa av fotbollsplanen i pausen och få tips av pappa hur jag skulle göra för att bli bättre, det är minnen som jag inte hade haft om organdonation inte funnits.
Att dela med mig av min och min familjs historia är självklart för mig. Det är självklart på det sätt att jag hoppas fler vill donera organ och ser att det faktiskt gör skillnad.
// Julia Blom, 26 år