Glöm inte vad du lovat mig, att du skall kämpa för att klara detta.
Idag är det dagen efter din operation. Jag klarade inte skriva någonting igår kväll efter du rullats in på operationen. Jag kunde inte tänka klart, var väldigt nervös men ändå visste jag att ditt liv var i goda händer. Kände mig även väldigt trött. Jag skall börja skriva från det att vi sagt hejdå innan du rullades in på operationen. Det jag skriver är min synvinkel av det hela, mina tankar, mina upplevelser, min reaktion och vad jag sett av de andra (anhöriga) och vad vi pratat om.
Efter dörrarna stängts, när vi lämnat av dig kunde din mamma inte hålla tillbaka tårarna. Hon hade nog försökt hålla sig stark för din skull. Det var väldigt tryckt stämning medan vi gick tillbaka till avdelningen. Anette och Malin höll om din mamma medan vi gick. Jag kände också att det var svårt att hålla tillbaka mina tårar. När vi kom in till avdelningen kramade jag om din mamma och då kom det lite tårar. Vi sa till varandra att det här skall gå bra. Det kändes svårt och konstigt att gråta när vi var så många. Sedan tog vi vår packning och på vägen ut pratade vi med en sköterska som kramade om din mamma och hon berättade vad de skulle göra med dig den närmsta timmen innan du skulle bli sövd.
Sedan åkte vi till anhörighotellet och Anette och Malin åkte hem för de kände att det inte kunder göra någonting ändå. När vi var klara med hotellinrättningen bestämde vi oss för att vi var tvungna att äta. Vi gick ner till staden. På vägen ner ringde jag mina föräldrar och berättade, min pappa hade inte fått mitt sms. Men oj vad vi hade svårt att bestämma oss för vad vi ville ha för något att äta. Vi var inte speciellt sugna på mat överhuvudtaget. Efter att tittat på många menyer bestämde vi oss för en kinarestaurang. Maten var god men det satt ett stort gäng med gamla tanter och gubbar som helt plötsligt började sjunga Valborgssånger i flera stämmor. Innan vi ätit färdigt hade de sjungit i tre omgångar. Vi var ju inte riktigt på humör för det men det var väldigt svårt att hålla sig för skratt när de satt igång för det kom helt oväntat och på en kinarestaurang.
Min mamma ringde igen och frågade lite saker om operationen, hon behövde nog tänka lite. Vi lyckades ju få fel nota också när vi skulle gå men det löste sig. Jag tror klockan var halv elva när vi var tillbaka på hotellet. Vi pratade lite men gick och la oss rätt snabbt. Vi visste att vi skulle behöva den lilla sömn vi kunde få. Vi räknade med att operationen skulle vara klar ungefär vid klockan 06 på morgonen. Det var svårt att somna, jag vaknade flera gånger under natten.
Tusen tankar snurrade runt i huvudet. Jag tyckte det var väldigt jobbigt när jag föreställde mig operationen. Din mamma sov nog inte mer än 1-2 timmar. Jag hade själv ingen aning hur mycket jag sovit. Din pappa var nog väldigt trött för han somnade rätt snabbt. Men han sa att han hade sovit dåligt.
Ca kl. 04.25 ringde det på din mammas mobil. Jag vaknade och jag kommer ihåg att jag tänkte att nu har det hänt något, för jag trodde ju dels inte klockan var så mycket och jag trodde inte de skulle ringa förrän senare. Din mamma fumlade med telefonen och det var ingen i luren. Strax därpå ringer det i min mobil. Jag svarade, det var läkaren jag hörde inte hans namn utan jag ville bara att han skulle säga hur det gått. DET HADE GÅTT BRA! Utan komplikationer. Därefter pratade han med din mamma. Jag började gråta av lättnad. Minns att jag kände att jag darrade. Läkaren sa till din mamma att det skulle vara kritiskt för dig nu de närmaste 48 timmarna. Visst blev man rädd när man hörde detta men det var en stor lättnad att du hade klarat av den första fasen: operationen.
Jag satte mig på din mammas sängkant och jag såg både hur lättad din mamma och pappa var. De andades ut. Vi satt och pratade om alla tankar i över en timme innan vi började ringa runt till alla anhöriga och vänner. Jag kommer inte ihåg vad vid pratade om alla tankar bara snurrade. Efter vi ringt din storebror vid lite över kl.06:00 (han hade fortfarande inte kommit hem från jobbet så vi lämnade ett meddelande), bestämde vi oss för att sova innan vi skulle gå att äta frukost. Mamma ringde vid frukost och frågade hur det hade gått. Din mamma ringde till släktingar i Norrland och berättade.
Sedan ringde vi thoraxintensiven och frågade om vi kunde komma upp. Kl.11 skulle vi komma för då var ronden över. Innan klockan blev elva åkte vi upp till avd.19 (hjärta) och berättade att du var nere i Lund nu. Det var Margareta och Kerstin vi pratade med. Margareta var min sjuksköterska som jag hade haft jättemycket när jag låg nere i Lund, hon blev jätteglad men visste redan pga levervärdsprov att jag hade kommit in. Hon berättade mycket vad som skulle hända med din sjukgymnastik. Hon hade jobbat som sjukgymnast i Lund innan med många transplanterade. Conny en annan sjukskötare jag hade mycket skulle försöka besöka mig på thoraxintensiven på onsdag eller torsdag kväll.
Första mötet efter lungtransplantationen
Sedan åkte vi ner till 7:e våningen till thoraxintensiven (där du ligger just nu när jag skriver till dig). Jag var jättenervös för jag visste att detta skulle bli något av det värsta jag sett. Vi fick sätta oss i ett väntrum för de var inte riktigt klar med ronden ännu. Din sköterska som har hand om dig kom in till oss och förklarade för oss hur det skulle se ut. Jag visste ju en hel del om det hur det om hur det ser ut på en intensivvårdsavdelning pga alla teveprogram jag sett om det. Men det går inte förberedda sig till 100 %.
Jag frågade igen om vaccinationen och förkylningsblåsan jag har i kinden (den som gjorde så ont) men sköterskan trodde inte det skulle vara någon fara. Vi bestämde att dina föräldrar skulle gå in först. Man får bara vara två stycken där inne samtidigt. Medan jag väntade själv i väntrummet blev jag än mer nervös. Det landade en duva utanför fönstret. Jag reste mig upp och tittade på den. Den vände lite på huvudet och tittade rakt på mig. Jag trodde att det var själen från din donator som ville titta till lite. Jag har tänkt mycket på detta för det var ju en duva som tittade in då innan du skulle opereras. Efter en stund kom din pappa in i väntrummet. Han sa att han inte klarade att se dig så. Så nu kunde jag gå in där. Det kändes som jag gick sakta bort mot din dörr och stannade upp lite innan jag vågade mig att gå in.
Det var jättehemskt att se dig. Du ligger där med respiratorn som andas åt dig (hörde något om att du andades lite själv). Miljoner slangar som går in i din hals, mun och armar. Jag började storgråta när jag såg det. Det är en syn som aldrig kommer försvinna för mig. Det syntes att din mamma också gråtit. Jag hade nog klarat mig utan att gråta om det inte varit någon jag kände. Sköterskan var jättegullig och sa att allt var fullt normalt och sen kommer jag inte ihåg mer vad hon sa. Jag bara stod och tittade på dig. Vi fick varsin stol, jag och din mamma. Sköterskan sa att vi kunde prata med dig för du kanske någonstans långt borta kunde höra oss. Du var nog inte under så jättemycket narkos då. Men det var jättesvårt att prata med dig just då. Det var jättemycket folk överallt och mycket maskiner.
Du såg inte levande ut när respiratorn andades åt dig. När den ”knäppte” till andades du ut. Du låg raklång på rygg. Din mamma och pappa gick till hotellet och jag satt kvar vid din sida ett tag till. Satt där och tittade på dig. Vågade och fick inte ta på dig för mycket. Jag ville bara gå fram och säga: -Glöm inte nu vad du lovat mig, att du skall kämpa för att klara detta. Man vågade ju knappt andas på dig. I och med all den immundämpande medicin de pumpade i dig.
De som jobbade där på thoraxintensiven var jättetrevliga och förklarade hela tiden för dig vad de gör för något på dig. Sköterskan tyckte det var jättebra jag skrev dagbok, för denna tid skulle annars vara ett stort tomrum för dig. Jag tog kort på dig också så du får se dig själv sen. Det hände inte så mycket när jag satt där inne.
Det har varit stabilt hela tiden. Det pep några gånger men oftast var det när medicinen tog slut och behövde påfyllning. Läkaren (en kvinnlig) tyckte det var jättebra att jag hade bott hos dig nu när du varit så sjuk. Det var så skönt att höra. När jag gick sen så berättade jag för dig att Pelle och Malin skulle komma och hälsa på dig senare. När jag gick från sjukhuset fick jag verkligen bita ihop tänderna för att inte börja gråta.
Jag bestämde mig för att gå en runda och försöka hitta en avsides bänk. Men jag hittade ingen så jag började gå mot hotellet. Gråten började försvinna men när jag träffade din syster så brast det för mig. Din syster kramade och tröstade mig. Jag visade henne bilderna på kameran så att hon i alla fall kunde föreställa sig något hur du ser ut till det att hon skulle upp till dig. Sedan gick vi alla och åt på sjukhusrestaurangen. Därefter åkte vi upp till dig igen. Malin gick in med mig. Hon tog det hela bra. Vi satt och pratade lite. Sköterskan sa att du sov jättedjupt då och att du kände ingen smärta. Sköterskan som var där första gången jag var där uppe sa att du kunde hallucinera och drömma mardrömmar. Mycket berodde på personlighet men också på grund av att det var någon medicin som gav mardrömmar. Sköterskorna på thoraxintensiven förde också dagbok åt dig så länge du var där.
Efter att jag och Malin varit där inne hos dig, gick dina föräldrar in. Jag har nog aldrig pratat så mycket med din syster som då. Det var skönt att prata med henne. Hon undrade mycket hur jag mådde och hon sa att jag hade fått dra det ”tunga lasset” nu under din sjukdom. Det kändes faktiskt skönt att höra, det är ju jag som hjälpt dig mycket hemma och det är jag som sett dig när du mått som värst. Men jag uppskattar faktiskt det, och det känns mer nu i efterhand. Du är min pojkvän och det betyder mycket för mig.