Allt började i augusti 2011. Min son Marcus ringde till mig och sa att han mådde dåligt, han tyckte det kändes som influensa. Konstigt, sa jag, det är inga direkta influensatider nu. Kanske är det en harmlös förkylning. Efter ett par timmar får jag reda på att Marcus har åkt till Kungälvs sjukhus. Någon av hans vänner har åkt dit för symtom från njurarna, eventuellt kan det bero på en svampförgiftning! Jag åker till sjukhuset så fort jag kan. Allt snurrar i mitt huvud, svampförgiftning! Herregud, har Marcus fått i sig giftig svamp? Hur då??
Det visade sig sedan att Marcus och hans vänner varit ute i skogen för att leta kantareller och hittat trattkantareller, som de senare gjorde en svampstuvning på och åt i hemmet Vad de inte visste, var att de även fått med sig giftig svamp.
När jag kommer fram ligger min son Marcus akut i dialys. Provsvaren hade visat ett kreatinin på 1200 och kalium över 8. Jag gråter, kan inte dölja det för Marcus, han tittar på mig och ställer frågan: ”mamma är det så illa?” Jag svarar min son: ”vi måste kämpa, så blir det bra” Marcus kom sedan till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och fick vård av de bästa läkarna man kan tänka sig.
Vägen kantades av infektioner, byten av dialyskatetrar och dåligt hjärta som måste medicineras. Om det inte blev bättre så kanske en hjärttransplantation måste äga rum, före en njurtransplantation. Nu visar det sig lyckligtvis att hjärtat svarar på medicineringen. Tiden går men i oktober 2016 blev han äntligen godkänd att komma upp på väntelistan för en ny njure, så skönt!
Jag utreder mig för att kunna donera en njure till min son. Det visar sig att jag har stenar i en av mina njurar, vilket gör mig omöjlig som donator. Marcus syster Anna utreder sig därefter, men det visar sig att hon har högt blodtryck och är inte heller lämplig donator.
Till slut utreder sig lillasyster Victoria, hon blir godkänd och allt rullar på. Victoria donerade sin ena njure i september 2017 och allt gick bra. Nu hoppas vi att Marcus kan få leva ett näst intill normalt liv efter alla dessa år!
Det har under 6,5 år varit en tung tid, som pendlat mellan djup förtvivlan och hopp. Marcus har tillbringat flera timmar varannan dag i dialys och detta har pågått under sex år. Jag har under tiden tagit del av alla berättelser som MOD har förmedlat. De har gett mig så mycket, framförallt tröst och insikt om att vi människor vill ge liv, när vi inte längre behöver alla våra organ. Att det finns så mycket kärlek, vilja, att föräldrar som mist sitt barn, då i denna djupa förtvivlan, tänker på att donera, för att rädda andra barn. Min son Marcus inställning är att ”det kan väl inte spela någon roll om min aska väger lite mindre när jag dör”.
Vill passa på att ge en eloge till denna underbara personal, som alltid känts så trygg, så närvarande, så lyssnande och som alltid satt patienterna i centrum. Som dessutom stod ut med, vad jag tror ganska krävande, oroliga anhöriga, vilket jag känner igen mig i
Den svamp som slog ut Marcus njurar heter ”Giftig Spindelskivling”. Den trivs där trattkantarellen växer och den kan växa i trattkantarellens ihåliga fot. Så klyv trattkantarellerna! Symtomen på svampförgiftningen slår till först efter 3 – 7 dagar. Marcus fick smärta i hela kroppen efter just en vecka.
Marcus är nu igång med arbetsträning och mår väldigt bra, ovant efter så lång sjukdomstid! Ibland har vi en föreställning om att de som skall donera ett organ måste vara väldigt nära släktingar, så är det inte. Marcus systrar är födda i Sydkorea.
Linda Backman, mamma till Marcus