Jag heter Linda, jag är 40 år och för två år sedan väntade min far på en ny njure. Jag var så trött på att se hans lidande. Uppkopplad till en dialysmaskin åtskilliga timmar varje vecka, trött och sliten. Livet var oerhört begränsat för båda mina föräldrar. Mina barn hade en konstant sjuk morfar som inte orkade göra någonting.
Dialysen tog hårdare och hårdare på pappas kropp och jag kände att väntelistan för att få en njure var alltför lång. Jag ville förändra pappas liv. Så jag kontaktade sjukhusets koordinator i Helsingborg och fick ganska snabbt en tid för samtal. Jag hade bestämt mig! Jag ville donera! Det kändes så självklart att göra ett försök för att se om jag matchade.
Varje gång jag väntade på provsvar var det nervöst, skulle jag få gå vidare till nästa steg? Jag var riktigt orolig för att läkarna skulle hitta något ”fel” på mig. Men jag fick godkänt efter godkänt och sakta men säkert började jag tro på att jag skulle nå hela vägen fram.
Det var en underbar känsla den dagen jag fick ett definitivt JA. Äntligen!
Att jag och min pappa skulle få den mest krokiga väg man kan föreställa sig fram till operationen var skönt att inte veta just då. Pappa fick komplikationer efter en operation och hamnade på sjukhus i 4,5 månad och svävade flera gånger mellan liv och död. Den dagen en läkare sa ”Att bli transplanterad är troligtvis uteslutet för din pappa nu eftersom han aldrig kommer att få tillbaka den styrka och kraft som krävs för att klara en sådan operation”. Den dagen grät jag. Hade allt detta varit förgäves? Vi stod på ruta ett igen. Besvikelsen var hemsk och gjorde så ont. Någonstans försökte jag se det positiva i att pappa överlevt pärsen han gått igenom, men skulle hans liv med dialys och konstanta sjukdomstillstånd fortsätta? Kunde livet vara så här orättvist? Skulle vi snubbla på målsnöret?
Men pappa är grym! Trots allt som hänt så kämpade han sig framåt för varje dag som gick, alltid med min mamma vid sin sida. Från rullstol till rullator till kryckor till att gå utan något hjälpmedel alls. De 25 kilona han hade tappat började han ta tillbaka, det var inte bara skinn och ben längre. Han tränade med hjälp av sjukgymnast på gymmet. Han gick framåt med stormsteg! Resan var lång men tro det eller ej så tog sig pappa till slut tillbaka helt för att orka med en transplantation.
Måndagen den 8 september var kommen, då jag skulle läggas in på sjukhuset för operation nästa morgon. När vi somnade den kvällen, jag och pappa, så var vi till 100 % förberedda på den stora dagen.
När klockan var 07.00 rullades min säng ner mot operationsavdelningen. Vi sa hej då till varandra genom att möta varandras blickar en kort stund. ”Vi ses imorgon” var de sista orden jag hörde från pappa innan sängen sakta rullades ut ur rummet. Känslorna som sköljde över mig är svåra att beskriva, någon liten tår rullade ner för kinden, men inte av rädsla utan av lättnad. Jag hade tvekat så många gånger att dagen verkligen skulle komma men nu var den här. Alla läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som jag mötte var helt underbara och ingav det största förtroendet och lugnet hos mig. Det fanns ingen rädsla utan jag kände en enorm tacksamhet att jag fick vara med om det här.
När jag sakta började vakna upp mådde jag ganska illa. Jag fick veta direkt att pappa mådde bra och att njuren jobbade på och var av bästa kvalitet, vilket var en stor lättnad. Timmarna avlöpte och jag sov mest, en stund innan lunchtid fick jag veta att pappa var på väg tillbaka till avdelningen igen. Jag hörde hans röst på lång väg när han pratade och skojade med sköterskorna. Jag kikade upp och såg min pappa halvsittandes i sängen med ett ansiktsuttryck och en ansiktsfärg som jag inte sett på många år, han såg så frisk ut. ”Tiddel” sa han (som är hans vanligaste hälsningsfras). Han strålade verkligen!
En vecka efter inläggningen åkte jag hem till familjen i Ängelholm igen, jag var lite trött periodvis men annars mådde jag bra. Jag upplevde en tomhetskänsla, nu var allt över, detta som har kretsat i vårt liv så länge. Jag fick en gråtattack och låg i min ensamhet och grät i säkert en timme, sen var det som att stänga en kran. Det behövde komma ut! All spänning, med både hopp och förtvivlan, var nu över.
Nu har ett drygt år passerat, årsdagen firade vi med champagne. Pappa är frisk och mår alldeles utmärkt. Han måste medicinera livet ut men i det stora hela är det en bagatell. Mina barn har fått tillbaka sin morfar som orkar skoja och hänga med på Elias hockeymatcher igen. I somras åkte vi alla utomlands tillsammans vilket vi aldrig trodde skulle hända. Mamma och pappa har fått tillbaka livet och friheten och jag mår precis lika bra med en njure som med två.
Att se dig frisk och stark igen pappa, det betyder allt.