Min historia handlar om hur det är att vara anhörig till en person som står på väntelista för organtransplantation. I det här fallet rör det mig och min mamma.
Allt gick så otroligt snabbt. Vi andra uppfattade det som att mamma bara hade lite hosta men när vi kommer hem från en familjesemester våren 2017 blir hon inlagd på Karolinska sjukhuset med syrgas. Efter nästan 10 dagar fick hon komma hem igen. Hon var tvungen att ha hjälp med andningen och fick syrgas i hemmet. Livet som vi hade levt förändrades.
Sedan försämrades hon allt snabbare och under hösten blev hon riktigt dålig. I januari 2018 fick hon genomgå en fullständig utredning på Sahlgrenska. Det visade sig att hon hade dubbelsidig lungfibros och hon sattes upp på väntelistan för nya lungor.
Det är nog den enda väntelistan i världen man faktiskt inte vill stå på. Att se sin mamma bara vänta och vänta. Att hon dag efter dag säger hur less och ledsen hon är på situationen. Att hon, som var så aktiv, inte ens kan komma utomhus utan hjälp och stöd. Att hon inte orkar äta vissa mål för det är för tungt med andningen just den dagen. Det är svårt. Svårt för henne och svårt för oss att bevittna.
Vi försöker vara starka, vi som står vid hennes sida. För om hon bryter samman så måste ju vi plocka upp bitarna. Vi håller modet uppe och är där för henne. För den dagen ska komma då hon svarar i telefonen och det är Sahlgrenska som ringer.
Stressen som finns inom mig att min mamma kanske inte hinner se mig gifta mig, eller inte får se sina barnbarn växa upp, den stressen tär något enormt. Och om det tär på mig, hur otroligt mycket tär det då inte på henne? Men det är ingenting vi pratar om, varför vet jag egentligen inte men man vill väl hålla en fasad uppe om att såklart får hon en transplantation.
Men jag, som är sjuksköterska, vet ju att inte alla hinner dit. För någon blir väntetiden för lång men jag vill inte att det blir så för min mamma.
Hon måste bara hinna, alternativet är inget att diskutera.
/Louise