I maj i år är det sex år sedan min storasyster Pernilla fick sin nya lever, nästan exakt ett år efter att läkarna sagt att hon var tvungen att få en ny lever för att överleva. Det är svårt att tänka tillbaka på det där året och jag har förträngt mycket. Vi fick flytta katten för att den var en för stor bakteriebärare, vi hade handsprit i varje rum och vi hade varsin packad väska stående i garderoben. Nilla fick inte bli sjuk så att hon inte kunde genomföra transplantationen om en lever blev tillgänglig, och vi behövde vara redo att när som helst åka till sjukhuset när telefonen ringde.
I juli inträffar det hemska terrorattentatet på Utöya i Norge. I vår desperation över Nillas situation säger mamma: ”Tänk så många unga, friska levrar som finns där, synd att vi inte kan få en av dem”. Elva månader kvar. Laleh tillägnade sin låt Some die young till offren och den spelades på radion i många månader efteråt. Jag grät varje gång för att jag tänkte på min syster.
I september arrangerar vi en tacksägelsefest där vi bjuder in alla vi känner för att fira den tid vi har fått med varandra hittills. Nio månader kvar. Vi sjunger, kramas och gråter.
Mamma utreds för att bli levande donator. Jag och pappa har fel blodtyp och får inte. Meningar som ”den farligaste planerade operationen som går att göra” surrar i mitt huvud. Jag förbereder mig för att ha min syster i en operationssal och min mamma i en annan. Samtidigt försöker jag vara tonåring och göra det mesta av mitt sista år på gymnasiet. Prov, vägval, en egen kropp som inte orkade och så ständigt denna fråga – kommer jag att få ha kvar min syster? Operationen är bokad. Två dagar innan ringer de och säger att mammas lever inte alls passar. Tre månader kvar. Oro över vad som händer nu, men tacksamhet över att de upptäckte det i tid.
Under hela detta år är min syster på läkarbesök efter läkarbesök. Mamma och pappa är ofta med. Jag är alltid hemma. Nilla, mamma och pappa får prata med sjukhusets kurator om allt som händer. Ingen på sjukhuset pratar med mig. Jag som alltid tidigare vänt mig till kyrkan klarar plötsligt inte av det. I gospelkören sjunger vi God’s been better than good to me. Alla klappar händer och skrattar, jag står i kören och gråter av sorg och ilska.
Sista månaden på gymnasiet kommer. Slutprov, bal och studentfester. En månad kvar. Kommer min syster kunna vara där på min student? Kommer jag ens att vilja fira? Till slut ringer telefonen: Det finns en lever tillgänglig som ska passa! Jag ska ha vårkonsert och sjunga solo och sedan gå på studentbal. Mamma och pappa åker medan jag är hemma. Jag får bo hos vänner och alla ställer upp för att jag ändå ska ha bra dagar. Operationen går bra, bättre än förväntat till och med. Nilla får komma hem från sjukhuset dagen innan min student och är med via Skype. Lättnad och tacksamhet, hon klarade det!
Ett år senare har vi ettårskalas för Nillas nya lever. Det värsta året är över; hon klarade det! Efter det har de ordnat med husköp, bröllop och det största av allt – ett barn. Där kom oron tillbaka. ”Värdena är dåliga, de måste kanske avsluta graviditeten”. Hur ska det gå? Vågar vi hoppas? Kommer jag att kunna älska ett barn om det dödar min syster på vägen till livet? Men det gick bra. Hon klarade det också och vi fick världens finaste unge till familjen.
Min älskade, älskade syster. Hon som jag alltid bråkade med innan hon blev sjuk och som jag aldrig bråkat med efter det. Det där året gjorde att vi i vår familj kom mycket närmare varandra och att vi fick perspektiv på vad som är viktigt i livet. Det är jag tacksam över, även att det var ett högt pris att betala.
Någon blev av med sitt liv, men hade tackat ja till organdonation och gjorde därmed att min syster fick sitt tillbaka. Vårt mardrömsår slutade lyckligt tack vare denna människas val. Det är så stort att jag inte ens kan beskriva det med ord. Tack.
/ Miranda