Idag skrev jag ett sms till pappa:
”Vilket datum fick du hjärtat pappa?”
”Sex år sen idag! 
<3 ”
”Shit, att jag tänkte på det precis nu.”
”Det sitter väl i!”
Det sitter i. Sex år och några timmar sedan dagen jag insisterade på att åka hem en dag tidigare från stugan för att jag bara fått för mig det plötsligt. Sex år sedan koordinatorn ringde mitt i natten och sa att nu finns det ett hjärta till dig Eric! Varpå pappa la på och vände sig till oss med de ungefärliga orden: ”Jag ska ba åka och byta ett hjärta, ses om ett par dar!” Glad i hågen.
Runt sex och ett halvt år sedan min klippa i livet placerades på transplantationslistan, och vi påbörjade en väntan vi visste skulle få ett av två möjliga slut: det absoluta slutet, eller ett slut följt av en ny och ödmjuk början. Och ödmjuka har vi varit.
Jag har fortfarande telefonen på varje sekund av dygnet. Biverkningarna har varit många, den ena mer dramatisk än den andra (smaka på epileptiska anfall så starka att frakturer uppstår i båda axlarna eller infektionskänslighet som leder till oförklarlig infektion och tre månader på sjukhus) men trots detta är transplantationen en lyckad sådan.
Han har fått minst sex år till. Jag har fått minst sex år till.
Om en annan människa inte tagit beslutet att donera sina organ hade jag inte haft min fina pappa med mig på mitt bröllop i somras, helt garanterat. När hjärtat kom var det riktigt illa ställt med gubben. Om en annan människa inte gjort sin vilja känd hade pappa inte fått se mig skapa, spela och ge ut musik eller påbörja min psykologutbildning.
Han hade inte fått fira 70 år, som här på bilden, eller träffa sin bästa barndomsvän igen för första gången på 60 år. Han hade inte fått se sina barnbarn växa om honom (till hans stora förtret, men ändå).
Tack du älskade främling. Jag vet inte vem du var i livet, men du var en hjälte i döden.
Tack pappa, du är nåt alldeles särskilt. Jag är tacksam för varje dag.
//Paulina