Jag heter Therése och är 46 år. Sommaren 2009 donerade jag en njure till min man Jonas. Han har en ärftlig enzymbristsjukdom som gjorde att han fick njursvikt.
För mig fanns aldrig ögonblicket när jag frågade mig själv om jag skulle donera eller inte utan det var bara självklart. Det kändes så skönt att aldrig tveka. Jag arbetar som sjuksköterska och har haft förmånen att vid ett par tillfällen, då jag arbetade på Intensivvårdsavdelning, fått vara med om den stora händelse där en människa som själv inte kan fortsätta leva förändrar livet för flera andra genom att bli donator.
Vår utredning flöt på snabbt och smidigt och vi hade en fantastisk tur som blev inskrivna på den alldeles nybyggda transplantationsavdelningen på Sahlgrenska innan Jonas behövt starta dialys. Hade vi inte fått sista tiden före det planerade semesteruppehållet hade det inte fungerat. Då mådde Jonas trots allt ganska bra, han hade ju förstås en massa mediciner för sin njursvikt men var ändå en heltidsarbetande småbarnsfar.
P.g.a. anatomin i min kropp donerade jag höger njure vilket bara kunde göras genom ett öppet ingrepp, alltså inte titthålskirurgi. Första dygnet efteråt hade jag väldigt ont, jag som hade trott att det skulle räcka med Alvedon och att andas och slappna av. Jag minns med fasa hur det var när sjukgymnasten kom dagen efter operationen och jag skulle upp ur sängen. Jag förstod ju att det naturligtvis var för mitt eget bästa men jag var inte glad kan man säga…
Dagarna på sjukhuset minns vi ändå med glädje för njuren fungerade omedelbart i Jonas kropp. Vi delade sal, Jonas och jag och tillsammans fick vi många glada skratt, vi kände en otrolig tacksamhet över livet och sjukvården. Jag fick höra att jag som donator skulle bli behandlad ”som en prinsessa”. Jag minns när vi satt i matsalen på avdelningen en kväll och Jonas försökte förmedla att ett tack kändes alldeles för ”futtigt” i den stora situationen. Han tyckte nästan det var svårt att greppa förändringen; att- som gåva-få en njure och slippa dialysberoendet otaliga timmar i veckan. För min del kändes det nästan overkligt att jag kunde ge min älskade ett- i princip-nytt liv.
Efter fem dagars sjukhusvistelse fick vi åka hem. Sedan följde en period med många återbesök, vilket var ganska krävande för det var 44 mil tur och retur sjukhuset, så det gällde att planera sin dag. Jonas fick tyvärr flera avstötningsreaktioner, men med tiden verkade hans kropp acceptera den nya njuren och livet återgick till ett mer normalt läge.
Nu, nio år, senare har tyvärr kronisk avstötning och antikroppar gjort att Jonas behöver en ny njure. Åren av avstötningsmediciner och dessutom stora ryggproblem har försvagat hans kropp och den här gången märker han av sin njursvikt betydligt tydligare. Han har svårt att äta p.g.a. illamående och har tappat otroligt mycket muskelmassa. Klådan som njursvikten ger medför att när den är som värst kan han varken sitta still och än mindre sova vilket han verkligen behöver göra mycket då njursvikten gör honom extremt trött. Det är med sorg vi som familj ser hans lidande även om han själv nästan aldrig klagar. Många för andra självklara saker för stå åt sidan p.g.a. brist på energi.
Min syster vill bli levande donator och blivit utredd som möjlig donator till Jonas. Det visade sig i sluttampen av utredningen att de tyvärr inte matchar. De har därför båda två accepterat deltagande i ett njurutbytesprogram som startade 2016 i Sverige. Tanken är att om mottagare och donator inte matchar kan man byta med ett annat par som är i samma situation. Problemet just nu är bara att det i Sverige inte utförts några sådana byten p.g.a. att det varit för få inskrivna i programmet.
Därför vill vi sprida information om njurbytesprogrammet så att fler har möjlighet att få förverkliga sin önskan om att bli donator och göra stor skillnad i en närståendes liv och att fler människor får möjlighet att motta denna fantastiska gåva.
//Therése
Läs mer om njurbytesprogrammet här