Nu i helgen ringde våra båda yngsta döttrar hem. Mitt i lillgrabbens tvåårskalas ringde de. Jag vet inte vem som var mest uppspelt; den unga mostern, den lille grabben eller den unga mamman som stolt föste fram sonen mot telefonens kamera så att vi, mormor och morfar, kunde läsa på hans tröja där det stod: ”Projekt storebror beräknas färdigt september 2018”.
Jag tänker tillbaka sex år i tiden. Då kämpar lillasyster med sista året på gymnasiet. Det är tufft och mycket som händer, många funderingar över framtiden, ont i kroppen, ont i magen. Vi föräldrar försöker hålla samman tillvaron och hela tiden oroar vi oss för storasyster som väntar på att få göra en levertransplantation.
Storasysters sambo har nytagen examen och flera jobberbjudanden, men vilket jobb blir bäst? Kommer de att behöva bo nära ett stort sjukhus? Kommer de att kunna ha ett fullt liv tillsammans? Kommer man att hitta en donator?
Storasyster får inget jobb eftersom alla vet att hon behöver en levertransplantation för att kunna fortsätta leva. Hon klagar aldrig och finner sig i att det är som det är. Hon är blek och trött, men hon kämpar på – promenerar, umgås med vänner och familj, tränar och bygger upp sin kondition inför den stora operationen som kanske blir redan imorgon.
Jag, som skulle bli donator, som varit så stolt och glad att man skulle kunna använda en del av min lever till min dotter, att få ge av mitt eget liv en extra gång till mitt barn. Röntgenbilder, blodprover och konditionstester, allt pekade mot att levandedonationen skulle bli av, kanske redan imorgon.
Då ställer man in, två dagar innan planerad operation – det blir ingen transplantation. Operationen skulle bli för riskabel eftersom det fanns skillnader i utseendet mellan mitt och hennes organ. ”Kön till att få en lever från en avliden donator är nu mycket kort.” Vi hinner avvakta. Det har då gått åtta månader sedan de sade att vi hade ett år på oss.
Tre månader senare ringer telefonen med besked om att det finns en donator. Vi, föräldrarna, packar ihop våra hundar och våra pinaler och tar med oss husvagnen upp till sjukhuset där vi träffar sambon. Dottern är redan inne på operation och det ska ta hela natten. Vi ringer närmaste familjen och en god vän som kan hjälpa till att stötta lillasyster som har sin examensbal just den här helgen.
Nästa morgon får vi träffa henne. Med slangar och vita lakan försvinner hon nästan, men ögonen är glada. Redan första dygnet börjar den nya levern ta över funktionerna. Läkarna beskriver det nya organet som en originalreservdel. Den passade så perfekt att operationen gick på rekordtid. Tillfrisknandet likaså.
När lillasyster tog studenten var storasyster med, från sin soffa hemma i sitt vardagsrum med hjälp av Skype. Några månader senare har hon ett fast jobb där hon vill arbeta. Året efter ordnar ungdomarna drömbröllopet och något år senare får de tillåtelse av läkarna att försöka göra barn!
Den ödmjukhet, tacksamhet och lycka vi alla fått erfara tack vare den kunskap som finns idag och tack vare att någon valde att donera sina organ när hen inte behövde dem längre, är så stora att vi fortfarande inte kan fatta det. Familjen växer, gemenskapen växer och vi är så medvetna om vad som är viktigt. Tack!
/Ulla-Carin