När jag var sex år gammal blev min pappa njurtransplanterad, det var hans bror som donerade en av sina njurar. Tack vare min farbror fick vi uppleva många år tillsammans med vår friska pappa och jag har många fina minnen, bland annat från alla resor vi gjorde under min barndom.
Efter sju år hade dock pappas njurfunktion försämrats så pass mycket att han var tvungen att börja med dialysbehandling. Efter tre års väntan fick vi äntligen det efterlängtade samtalet och pappa åkte in för en ny operation, den här gången skulle han få en njure av en avliden person. Tyvärr uppkom det komplikationer under operationen och den nya njuren började inte att fungera som den skulle.
Pappa fick fortsätta med dialysen och under de kommande åren drabbades han både av bråck, stroke, blodproppar, infektioner med mera. Trots alla motgångar höll han humöret uppe och vi i familjen försökte stötta såväl honom som varandra på bästa sätt. Pappas kropp tog mycket stryk efter allt den fick genomgå, många gånger var det nog hans livsglädje, företag och familj som höll honom vid liv. Varje gång telefonen ringde höll vi andan, man vande sig aldrig. Det var en konstant rädsla och oro i kroppen. Men samtalet kom aldrig igen.
Den 28 april 2016 fick jag ett samtal från min mamma; pappa var på väg med ambulans till Sahlgrenska. Det var dags att bita ihop igen och hålla hoppet uppe. Pappa hade ju klarat av så mycket förut, det skulle säkert gå bra den här gången också, tänkte jag. Tyvärr blev det inte så. Det var min syster som tog emot samtalet. När jag mötte hennes blick såg jag genast att något var fel. ”Pappa finns inte mer!”, skrek hon. Det är inte sant, tänkte jag. Han hade ju dialys, sina mediciner och stod på väntelistan, detta skulle inte kunna hända, så här fick det inte bli! Läkarna på Sahlgrenska förklarade att pappas kroppspulsåder hade brustit och att de inte hade kunnat rädda honom.
Min pappa var en otroligt positiv och glad person som hade mest livsglädje av alla jag känner. Han älskade sin familj över allt annat och tillförde så enormt mycket glädje och kärlek i våra liv. Jag vet att han mer än gärna hade velat fortsätta kämpa för att få vara med oss. Jag är 24 år gammal och behöver — honom mer än någonsin i mitt liv. Just nu orkar jag inte vara stark, men lovar för hans skull att kämpa vidare, en dag i taget.
Livet kan ta en annan riktning så otroligt fort. Genom att anmäla dig till donationsregistret har du gjort ett ställningstagande och visat din medmänsklighet. Ta ett beslut och gör skillnad!
Till alla er som väntar vill jag önska all lycka till; håll hoppet uppe och lev i nuet!
Till er alla anhöriga; stötta, visa kärlek och tappa inte hoppet!
Till alla änglar som inte fick samtalet; vi ska leva för er.