Min lillasyster var en otroligt vacker person, inifrån och ut. En människa som alltid satte andras behov före sina egna. En människa som oavsett den smärta hon hade burit på under alla år behandlade alla hon mötte på ett humant, godhjärtat och på ett värdigt sätt. När hon föll djupare och djupare in i depressionsträsket satt hon väldigt ofta och funderade på de stora frågorna i livet. Hjälpsamhet var ett begrepp hon ofta återkom till. Hon var en av de mest hjälpsamma individerna jag någonsin träffat; en person som alltid hängav sig åt att hjälpa någon annan oavsett situation. Det spelade egentligen ingen roll vad det var för situation en person befann sig i. Såg hon att någon var i behov av hjälp eller knipa ställde hon alltid upp.
Det var någon som en gång sa ”Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon”. Detta var nog en av hennes livsfilosofier. Det kanske var därför hon var så positivt inställd till organdonation. Jag minns ett tillfälle när organdonation kom på tal hemma hos mina föräldrar. Alla i familjen var dessvärre inte så insatta i frågan och det rådde meningsskiljaktigheter, mycket på grund av okunskap tror jag. Ett citat som utmärkte sig i diskussionen var följande: ”Men om pappa återfick sitt liv när han fick en ny njure, varför ska inte då jag hjälpa någon medmänniska till livet genom att registrera mig i donationsregistret?”. Det faktum att vår far hade fått en njure donerad några år tidigare som förbättrade hans livskvalitet och räddade livet på honom hade fått min lillasyster att få upp ögonen för hur stor inverkan det kan ha för en individ. Det blev en ögonöppnare för oss i familjen eftersom ingen tidigare hade reflekterat över detta.
Tyvärr hann aldrig min lillasyster registrera sig som organdonator. När hon i somras, efter att ha tampats med långvarig depression, valde att försöka avsluta sitt liv hamnade hon på intensivvårdsavdelningen efter att hon hade återupplivats. Familjen, som är ganska utspridd i Sverige, samlades på sjukhuset. Jag minns samtalet med anestesiologen som ringde mig mitt i natten. ”Din syster har försökt ta livet av sig och hon ligger för närvarande på intensivvårdsavdelningen”, sade han med en allvarlig ton. ”Hur illa är det?”, lyckades jag kläcka ur mig. ”Det tog 25 minuter för oss att få igång hennes hjärta”, svarade han. Jag, som arbetar som sjuksköterska förstod ganska snabbt att det såg dystert ut och åkte därför från Stockholm till Borås för att få ett avslut med min syster.
De påbörjade hjärndödsdiagnostiken morgonen efter och efter andra omgången med neurologiska tester, dödförklarades hon på sin födelsedag. Hon blev 23 år gammal. Det kändes förstås otroligt smärtsamt för vår del och all information som gavs var väldigt svår att ta in. Den ansvariga läkaren tog upp organdonationsfrågan med oss redan efter att första testet hade avslutats. Mamma motsatte sig en eventuell organdonation initialt på grund av att hon upplevde att hon gjorde sitt barn illa om hon godkände en organdonation; skuldkänslorna var enorma. Vi väntade in mina syskon innan vi tog ett beslut. Min lillasyster, Selei hette hon förresten, hade aldrig hunnit registrera sig i donationsregistret. När vi satt tillsammans och pratade kom alla tänka på den där diskussionen om organdonation som hade ägt rum hemma något år tidigare. Det blev då ganska klart för oss att hon var positivt inställd till organdonation. Hon hade dessutom uttryckt det vid ett antal tillfällen till. Efter en längre diskussion kom familjen överens om att hennes organ skulle doneras. Min syster hade nog inte velat ha det på något annat sätt. Dagen efter kom två-tre transplantationsteam och tog hennes hjärta, lungor, lever och njurar.
Det var någon som en gång sa ”Smärtan du känner i dag är styrkan du känner i morgon”. Jag kan nog inte instämma mer. Hennes oväntade död var otroligt traumatiserande och smärtsamt för oss i familjen. En mamma förlorade sitt yngsta barn, systrarna och brodern sin älskade lillasyster. Än idag är det svårt för oss att förstå att hon är borta. Vändpunkten under den här tiden blev ändå dagen då vi fick ett samtal från ansvarig anestesiolog. Min lillasyster hade hjälpt fem (eller sex, det var så svårt att ta in) lyckliga individer till livet igen. Operationerna hade gått bra och de lyckosamma personer som hade fått ett nytt organ mådde bra. Känslan som uppstod hos mig då är ganska så obeskrivlig. Å ena sidan gjorde det otroligt ont i hela mig eftersom samtalet fick mig att inse att hon verkligen var borta (det var för övrigt första gången jag grät sedan hennes bortgång). Å andra sidan kände jag världens lyckorus. Jag vet, det är två väldigt olika känslor som jag av någon anledning fick uppleva på en och samma gång.
Jag måste ändå säga att känslan av att veta att min syster hjälpt andra människor postumt är obeskrivlig. Hon har gjort mig och min familj så otroligt stolta. Även om hon inte längre ville leva, hjälpte hon fem-sex andra som faktiskt ville det. Hon gav livet tillbaka till dessa människor. Dessutom inspirerade hon släkt och vänner vilket resulterade i att majoriteten av de hon kände, ändrade sin uppfattning om organdonation och valde att anmäla sig till donationsregistret.
Registrera er i registret, prata med era anhöriga och gör skillnad i människors liv.
Vill du läsa Zohras berättelse på somaliska, klicka här.
Zohra Mangal.