En dag i juli 2016 gick Peter frisk till jobbet och kom hem åtta timmar senare allvarligt sjuk. Han hade ont i bröstet och värken strålade ner i vänster arm. Det blev ambulansfärd till NÄL där han blev inlagd och efter någon dag konstaterades det han hade njursvikt. Eftersom vi inte visste att han var allvarligt sjuk så kom detta chockartat, som en blixt från klar himmel, men jag visste direkt att jag ville ge honom en av mina njurar. Det var så självklart för mig från första stund läkaren talade om dialys, väntelista och transplantation. Jag frågade om JAG skulle kunna få bli donator. Men de ville helst inte utreda mig som primärdonator då vi har barn ihop, och anledningen var att majoriteten av vår familj skulle bli mer eller mindre utslagna av en operation.
November samma år fick han operera en AV-fistel i armen och startade sedan dialys våren 2017. Peters kropp återhämtade sig mirakulöst så han kunde sluta med dialys redan i början av sommaren och börja jobba igen. Under tiden hade några av hans vänner valt att utreda sig som donatorer men de kunde av olika anledningar inte fortsätta. Jag kontaktade hans sjuksköterska i smyg och påbörjade en utredning ”ifall att”. Min tanke var att Peter inte skulle få reda på vad jag höll på med, men det gick inte att hålla hemligt särskilt länge för jag var så exalterad! Jag var både rädd och förväntansfull, men mest förväntansfull! ÄNTLIGEN var vi igång! Det visade sig att vi var en väldigt bra match! Provtagningarna och läkarbesöken fortsatte i lugn takt då Peter ändå mådde så pass ”bra”. Men det skulle inte vara länge för hösten 2018 blev han mycket sämre och fick börja med dialys igen i januari 2019.
Allt fortsatte att se bra ut med min utredning men det enda läkarna inte var helt nöja med var min vikt. Min inställning var att vikten inte skall få avgöra om jag kanske kan rädda livet på min älskade, så jag jobbade på för att få vågen överens med läkarna. Jag fick tid på Sahlgrenska för att träffa läkare, kirurg och patientkoordinator och de skulle då avgöra om jag var för överviktig eller inte för att bli godkänd som donator. Efter bara några dagar, på en fredag, fick jag samtalet när jag satt på jobbet: ”Vi har haft dig uppe på njurboarden idag och vi har beslutat för att godkänna dig! Tänkte du ville veta det innan du tog helg”.
Tårarna rann av lycka! Jag var SÅ glad och lättad! Jag ringde Peter flera gånger men han svarade inte (såklart) så kollegorna på jobbet fick beskedet före honom. Jag blev godkänd i maj 2019 (Peter var redan godkänd) men då hade tyvärr alla operationstider för sommaren tagit slut, så vi fick tid 26 september. Jag har nog aldrig någonsin önskat att sommaren skall ta slut så mycket som jag gjorde då! Det kändes som tiden stod stilla men ändå gick det så fort, för helt plötsligt var det dags för mig att lägga in automail om frånvaro från jobbet i ca åtta veckor.
Peter åkte ner till Göteborg redan på måndagen för extra behandling via dialysen (vi hade olika blodgrupper) och jag kom ner på onsdagen. Jag fick ta om många prover, göra EKG & lungröntgen för att se att allt fortfarande såg ok ut. Operationen var inbokad på torsdagen och jag ville verkligen inte snubbla på mållinjen för allt behövde verkligen se bra ut nu! Mina prover var fortfarande bra och så även Peters. Det blev grönt ljus! Pjuh! Kvällen innan operationen spenderade vi ihop på rummet. Vi tittade på ”Donationen” på SVT och åt lite godis innan det var dags att Descutanduscha och börja fasta. Sov inte många minuter den natten vill jag lova. Var ute och gick många vändor i korridoren innan det var dags att duscha igen samt ta mina mediciner inför operationen. Det var sagt att jag skulle bli hämtad kl 07:15 men när de hämtade mig lite före kl 07 så kände jag mig nästan snuvad på sista kvarten, men jag följde ju såklart med.
Bådas operationer gick jättebra! Peter var uppe och hoppade och vandrade i korridoren redan första kvällen. Njuren jobbade på otroligt bra! Efter bara några få timmar hade den producerat över åtta liter urin och han hade fått sådan fräsch, fin färg i ansiktet istället för den askgrå tonen han hade haft i många år. Själv var jag inte alls lika pigg men gladdes så åt att se att han redan mådde så mycket bättre! Jag kände sådan lättnad över att allt nu äntligen var klart och att HAN mår bra! Tiden efter operationen var jag väldigt trött. Hur mycket jag än sov så kände jag mig aldrig utvilad. Läste av en annan donator att han kände sig trött i själen och insåg att det är DET jag också känner. Ärren efter operationen läkte väldigt fort men tröttheten satt i betydligt länge. Jag fick sex veckors sjukskrivning men bad till slut min läkare om två till, på halvtid, för jag ville verkligen försöka komma tillbaka till jobbet igen. Det gick bra att börja jobba men jag behövde vila en stund direkt när jag kom hem för att orka med eftermiddagen med tillhörande aktiviteter för vår dotter och alla hushållsbestyr.
Nu har det snart gått sex månader sedan vår operation och jag ångrar inte mitt val en sekund. Jag hade heller aldrig tvekat att göra det igen ifall jag hade haft möjligheten då det är det absolut häftigaste jag gjort! För hur ofta får man den underbara möjligheten att rädda någons liv? Tänk att en liten njure gjorde så att jag fick tillbaka min man, min dotter fick tillbaka sin pappa och – det viktigaste av allt – Peter fick tillbaka sitt liv. ♥
//Alexandra