Jag heter Mia och är stolt organdonator. Det här är min berättelse.
För ca 12 år sedan blev min fd man allvarligt sjuk i ett cancerogent lymfom som satt mellan urinblåsan och prostatan. Efter månader av cellgifter och ovisshet besegrade han sjukdomen. Dock skadades båda njurarna av sjukdomen och den ena njuren ”dog”. Redan då fick vi besked om att han förmodligen skulle behöva en transplantation någon gång i framtiden.
Strax efter jul 2011 ringde han mig och talade om att hans kvarvarande, och inte helt fungerande njure höll på att ge upp och att han var i behov av en donator. Hans syster anmälde redan vid sjukdomstiden tio år tidigare att hon var villig att ställa upp om hon matchade. Jag kände mig lugn och helt övertygad om att hon skulle bli en perfekt donator. Problemet var att hon nu bodde utomlands men hade lovat att testa sig så fort hon kom hem till Sverige igen. Under våren blev han allt sämre och man började nu prata om dialys. Hans njure kämpade på och än så länge klarade han sig, om än knappt. I mars när vi pratade om hur han mådde erbjöd jag mig att undersöka om jag kunde vara en lämplig donator och om jag var det lovade jag att han skulle få en njure av mig. Sagt och gjort, efter samtal med njurenheten fick jag en tid för samtal och en första undersökning. Efter denna fick jag besked om att jag var den mest lämpade donatorn och sedan följde en tid full av undersökningar, provtagningar och psykolog-/kuratorssamtal. Jag fick den i särklass bästa genomgången av min egen hälsa som fanns och det var ju bara en bonus. I juni blev läget snabbt sämre för honom och han fick börja med dialys, tre gånger per vecka och 5-7 timmar åt gången. För varje undersökning jag blev kallad till desto mer kände jag av oron, tänk om jag faller igenom… Jag kommer så väl ihåg när vi satt på transplantationsenheten på UMAS för den absolut sista kontrollen och hur nervös jag var. Till sist fick jag beskedet: Du är mer än väl lämpad som donator. Den lättnad som sköljde över mig går inte att beskriva med ord.
Den 1 oktober 2012 lades vi in på transplantationsenheten för operation dagen efter. Våra barn var nervösa och oroliga. Det kan inte vara lätt att båda ens föräldrar ska opereras men tillsammans klarade de av denna tid på ett fantastiskt sätt. Dagen D kom och jag rullades ner för operation. Det sista jag såg när jag lämnade avdelningen var min fd man som såg både orolig och förväntansfull ut. Han talade om för mig att om jag ändrade mig i sista stund var det helt okej och han skulle förstå. Vad jag kommer ihåg från den dagen är inte mycket. Ena stunden ligger man och väntar på att få rullas in i operationssalen och nästa vaknar man upp och allt är över. Jag ska inte ljuga och säga att det inte var jobbigt efteråt för det var det. Det gjorde ont i ärren titt som tätt och jag var trött. Tröttare än jag någonsin varit. Inte ens när barnen var små och man ständigt led av sömnbrist var jag så här trött. En helt naturlig reaktion fick jag höra. Kroppens sätt att reagera på den anspänning som fanns innan och den lättnad som infinner sig efteråt. Man får ju inte heller glömma att när man är levande donator lägger man in sig för operation helt frisk.
Ändra mig?!? Absolut inte. För mig var beslutet att donera en njure till mina barns pappa ett av de lättaste beslut jag tagit. Visst, vi hade varit skilda ett flertal år men det spelar ju ingen roll. Hur skulle jag någonsin kunna titta mina barn i ögonen om något hänt deras pappa och veta att jag inte gjort vad jag kunnat för att rädda honom.
”Min” njure jobbar nu sedan snart två år i en kropp som är nästan dubbelt så stor och den gör det med bravur. Hans värden är strålande och han mår bättre än han gjort på många år. Jag mår också bra och min kvarvarande njure gör ett lika strålande jobb på egen hand.
Om man är beredd att ta emot ett organ, och det tror jag att alla är, så borde det vara en självklarhet att anmäla sig för organdonation!
// Mia