Jag hade aldrig haft en tanke på donation innan Anders, min bror, blev sjuk. Möjligtvis hade jag någon gång tänkt, att de kan ta alltihop när jag är borta. Vi visste ju att han hade problem med njurarna, men inte mycket mer än så. De verkade ju fungera skapligt och han gick regelbundet till läkare.
Sen kom frågan 2009 till min andra bror och mig, ville/skulle vi kunna tänka oss att donera? En så svår fråga att ställa, tänk om de inte vill, vågar eller kan? Jag som alltid varit impulsiv och ofta agerar innan jag tänkt igenom saker kände direkt att självklart – jag vill!
Men Anders ville att jag skulle fundera och såklart prata med min familj. Vi har en dotter och jag har mött flera som tänkt att hur gör vi om hon skulle behöva en njure i framtiden? Men så kände jag bara “karma”, behöver hon det så kommer det att finnas någon som donerar till henne. Mitt beslut låg fast och jag svarade ja dagen efter, så min andra bror hann knappt med.
Jag började min utredning på Östersunds sjukhus och allt gick mycket bra. För att kunna utföra transplantationen måste värdena hos mottagaren vara dåliga. Så nu väntade vi “bara” på att Anders skulle bli sämre, låter helt bakvänt men så är det.
Vi träffade läkaren på Akademiska i Uppsala och han berättade att vi inte kunde matcha varandra bättre än vi gjorde, vilket därmed höjde oddsen betydligt att det skulle lyckas. Så glada! Under hela den här tiden när jag utreddes och när vi väntade kände jag ingen oro eller nervositet. Alla var så otroligt vänliga och tog hand om oss fantastiskt bra.
Så i september 2012 var det dags. Mot Akademiska sjukhuset! Jag åkte från Stockholm dit jag flyttat året innan och Anders kom från Mora. Vi fick var sitt rum och personalen var fantastisk, jag blev behandlad som en prinsessa! Fortfarande var jag helt lugn. Jag har aldrig legat på sjukhus med undantag för när jag fick min dotter så kanske det var brist på erfarenhet som gjorde att jag inte var nervös.
Upp på operationsdagens morgon . Duscha och tvätta håret med något hemskt medel som gjorde att det blev som svinto. Jag hade långt hår och minns att jag tänkte att det här kommer jag att få klippa av. Precis som om det var viktigt i sammanhanget.
Sedan rullade de ner mig till operation. Då kom nervositeten! Herregud, hur skulle det här gå?! Det jag tänkte på mest var att bli sövd. Måste vara livsfarligt. Allt gick så snabbt och personalen var så otroligt gulliga och lugnade mig. Innan jag visste ordet av sov jag och när jag vaknade var jag av med en njure och brorsan hade tre. De tar nämligen inte bort de ej fungerande njurarna vid en transplantation.
Jag blev kvar i åtta dagar då jag fick en liten blödning invärtes, jag fick blod och kroppen fixade det själv. Så jag slapp en operation till. Anders var kvar i ytterligare några dagar. Jag hade aldrig ont överhuvudtaget. På sjukhuset fick man smärtstillande i en liten påse på magen, men väl hemma behövde jag inte ens använda tabletterna jag hade fått utskrivna. Fantastiskt! Jag hade definitivt väntat mig att ha ont. Däremot var jag väldigt trött, men det var ju bara att vila och ta det lugnt. Jag släpade mig runt gården med vår gamla hund varje dag och efter ca två månader började jag jobba igen.
Den 27 september har vi 8-års jubileum. Vi mår båda jättebra. Jag har nog fortfarande inte förstått vad som hände. Alla tycker att jag är en hjälte och en underbar person, men så känns det inte och så är det inte. Jag är bara så lycklig och tacksam att vi kunde göra detta och att allt har gått så bra.
Om min berättelse kan göra att någon vågar så är det helt fantastiskt. Jag har inte saknat min njure en sekund. Det är så många som väntar på att få ett bättre, friskare liv och även om man inte blir en levande donator kan man anmäla sig till donationsregistret. Gör det, idag!
//Anna
PS. Jag behövde inte klippa håret. Balsam, tålamod och tre timmars jobb fixade det! 😊