Min syster Yvonne har en komplicerad, trettio år lång sjukdomsbild med diabetes och dess olika följdsjukdomar. Hon har även drabbats av stroke vid två tillfällen samt har hjärtproblem. Under årens lopp har Yvonne fått sämre och sämre njurfunktion. Jag hade tidigt erbjudit henne att när det väl skulle bli aktuellt med en transplantation så kunde hon få en av mina njurar. Våren 2015 hade hennes njurfunktion gått ner så pass mycket att det var dags för oss att börja med donationsutredningen.
Jag blev rätt snabbt kallad till Karolinska sjukhuset i Huddinge för ett förberedande samtal med läkaren på Njurenheten. Läkarna ville vara säkra på att jag förstod allt vad en donation skulle innebära för min del. Mitt BMI var lite för högt och läkarna önskade att jag skulle gå ner tio kg innan operationen. Min motivation att gå ner i vikt var hög, jag ville ju så gärna hjälpa min syster! Efter första mötet började kallelserna komma till olika provtagningar och tester i snabb takt. Yvonne mådde dåligt och vi ville allihop att hon skulle kunna transplanteras så fort som möjligt.
Vi påbörjade våra utredningar parallellt, Yvonne i Örebro och jag i Stockholm. Korstesten visade att jag och min syster var lika som bär. De två följande månaderna var som en känslomässig berg- och dalbana. Efter varje undersökning började väntan och oron inför svaret. Jag var speciellt orolig för konditionstestet eftersom jag var 64 år, men det visade sig att jag var stark som en oxe! Lyckan var stor när fler och fler undersökningar fick godkänt och vi kunde gå vidare med nästa.
Jag började känna mig som världens friskaste människa och såg fram emot dagen då det slutgiltiga godkännandet skulle komma. I väntan på svaret reste jag till mitt favoritställe, Rhodos, och samlade på mig energi inför vad som skulle komma. Jag väntade och väntade, men inget besked kom och en oro började sprida sig i kroppen.
Efter ca en månad ringde jag upp sjukhuset och frågade varför det dröjde så länge. Svaret jag fick då var inte svaret vi ville ha. Man hade sett att jag hade ett par små stenar i min ena njure. Jag hade aldrig känt av eller haft något som helst besvär av dem. Även glukostoleranstestet visade att jag inte gjorde mig av med glukosen så snabbt som jag borde. Jag blev mycket förvånad eftersom inga av mina blodprover visade att jag hade för höga värden.
Både Yvonne och jag blev förstås mycket ledsna, jag blev nog mestadels arg. Hur skulle vi göra nu? Min läkare hade informerat oss om att vi alltid kunde be om ett andra utlåtande så vi bad läkarna att vidarebefordra mina provsvar till en annan njurenhet, men vi vågade inte hoppas för mycket.
Det tog cirka en månad innan läkaren från Huddinge ringde upp mig. Veckorna hade känts som en evighet och vid det här laget kände jag mig ganska nedstämd och spänd. Döm om min förvåning när vi fick ta emot positiva nyheter! Enligt läkaren var stenarna i njuren så små att det var inget att bry sig om. Glukostoleranstestet kunde jag få göra om under förutsättningen att jag först gick ner tio kilo. – Ring oss när du har nått målvikten, sade läkaren.
Detta var i november 2015. Vi firade jul, påsk och jag gjorde en ny Rhodosresa. Under tiden blev Yvonne sämre och sämre och fick göra den ena undersökningen efter den andra. Under resans gång drabbades vår mamma av en stroke. Hon åkte in och ut på sjukhus flera gånger innan hon fick ett boende med den hjälp hon behöver. Detta tog såklart en del av vår tid och energi, särskilt Yvonne som bor närmare mamma än jag.
I somras nådde jag min målvikt och gjorde om glukostoleranstestet. Yvonne väntade på nya undersökningar och mådde sämre och sämre. Vår oro för framtiden växte för varje dag som gick. Hur länge kan Yvonne vänta? Måste jag göra om alla undersökningar eftersom allting har tagit så lång tid? Vissa dagar kändes allting svårt, men jag försökte att hålla humöret uppe för min systers skull.
Vår resa hittills har varit kantad av både glädje och förtvivlan. Alla ni som står på väntelistan; fortsätt att hoppas och ge inte upp! I tisdags fick vi veta att vi blivit godkända – nu väntar vi bara på ett datum för operationen. Vi är så enormt glada!
Annette Eriksson