När jag funderar på hur jag ska skriva den här texten landar jag i så många tankar, känslor och så oändligt mycket tacksamhet! Jag kommer att tänka på texten jag la upp i en Facebook-grupp dagarna efter operationen och låter den få bli min början.
”Tacksamhet!
Vilken resa! Kan inte med ord beskriva det jag och min bror Jens gått igenom dessa dagar på Sahlgrenska. Det har varit spännande, intressant, plågsamt, jobbigt, tröttsamt och bitvis nästintill outhärdligt. Men ändå så jäkla fantastiskt! Att kunna hjälpa sin bror på det här sättet, att faktiskt vara frisk nog att kunna göra en annan människa frisk – det känns stort och ärofyllt!
Jag tror faktiskt inte att jag riktigt förstått vad jag gjort ännu, om jag någonsin kommer förstå…
Men jag är TACKSAM, så oändligt tacksam att jag kunnat genomföra detta och jag hoppas mina ord kan bidra till att fler vill och vågar hjälpa sina nära och kära. Sköt om er därute och lycka till med allt ni går igenom!”
Det var tidigt 90-tal, jag var en sextonårig tjej med en glatt naiv inställning till det mesta, när jag plötsligt en dag fick veta att jag hade två äldre syskon. Jag var alltså inte längre äldst i syskonskaran. Utöver mina två yngre bröder hade jag nu helt plötsligt både en storebror och en storasyster. Samtidigt som jag blev överlycklig över att äntligen få äldre syskon var jag förstås både ledsen och arg över att jag blivit berövad dem i alla dessa år. Jag tog kontakt med dem och försökte på tonårsvis att skapa en relation, vilket inte var helt lätt. Det blev mest ett julkort då och då och livet kom emellan. Tio år senare fick jag veta att min storebror Jens Blomberg var sjuk och i behov av en njure. Jag hade nyss fått mitt första barn och var därför inte aktuell som donator då. Tack vare Facebook fick vi så småningom lite bättre kontakt och när jag nästan tjugo år senare i april 2018, fick veta att min bror ännu en gång var i behov av en ny njure, var jag inte sen att anmäla mig till en donatorsutredning.
Tre regioner blev inblandade i utredningen, de två regioner jag och min bror tillhör, samt den region där den eventuella transplantationen skulle äga rum. Det var en ganska segdragen process där inget fick lämnas åt slumpen. Jag fick både lämna prover, prata med en kurator och utföra olika tester både en, två och tre gånger. Visade något på minsta lilla fel dubbelkollades det och slutligen i maj 2019, ett drygt år senare kom glädjebeskedet – jag var godkänd! Nu följde ännu en väntan, denna gång på det operationsdatum som slutligen blev fastställt till den 29 augusti på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
Jag jobbar som lärare på mellanstadiet och hann träffa mina elever under några dagar på höstterminens start, innan det var dags för mig att åka till Göteborg. Jag berättade för dem att jag skulle vara borta en längre tid och förklarade även varför, när de, helt spontant, brast ut i en sjungande applåd. Det var stort att se tjugoåtta tolvåringar applådera min kommande insats. Det värmde ”frökenhjärtat”!
Det var några spännande dagar som nu följde. Först vår gemensamma resa från Jämtland till Göteborg och inkvartering på hotell, där vi avnjöt en god middag på kvällen. Lite busiga kände vi oss allt när vi även beställde ett glas rött till maten men konstaterade gemensamt att inga andra restriktioner än att vara fastande från en viss tid gällde. Det var onekligen en speciell stund att få sitta där tillsammans och avnjuta en god måltid med vetskapen om vad som komma skulle. Vill minnas att jag kände mig väldigt stolt och ödmjuk inför situationen.
Väl på sjukhuset morgon efter blev jag och Jens omhändertagna som kungligheter. Först genom att vi blev överraskade av Jens fru och två barn som kört åttiofem mil under natten bara för att lyckönska oss och sedan av den fantastiska personal som jobbade där. Jag har nog aldrig känt mig så viktig i hela mitt liv (förutom som mamma åt mina tre barn förstås) som där och då på sjukhuset och jag hade aldrig tidigare känt en sådan samhörighet med min bror som då. Att gå igenom det här tillsammans har fört oss mycket närmare varandra och gett oss många oförglömliga stunder tillsammans. Dagarna efter transplantationen när jag och Jens var hos sjukgymnasten frågade hon om vi växt upp nära varandra. Hon tyckte vi var så samspelta och nära att hon blev uppriktigt förvånad när jag berättade om vår uppväxt på olika håll.
Det var en ganska jobbig tid efter operationen med både smärta och nedstämdhet för min del. Men att varje kväll få ett ”Tack för idag” och ett grönt hjärta på sms från Jens gjorde att det var värt det. Från den stund de kopplade ihop min njure med Jens har han mått bättre och allt har fungerat jättebra. Vetskapen om att jag hjälp honom att må bra, och vetskapen om att min värk och nedstämdhet bara är tillfällig, har gjort att det är (varit) värt det tusen gånger om. Jag skulle utan att tveka göra om det igen om jag kunde.
Att hjälpa min bror var från första stund en självklarhet. Trots lång väntan och många undersökningar, tvekade jag aldrig en gång. Jag kan aldrig kompensera min bror eller mig själv för de år vi inte fick växa upp tillsammans. Jag kan heller aldrig ge oss den närhet och relation vi kanske skulle kunnat få om vi varit en familj från första början. Men jag kunde ge min bror en del av mig, och det var precis det jag valde att göra!
/Beatrice Sigvardsson