Jag donerade 2008 en njure till Therese, som är min arbetskamrats och tillika en av mina goda vänners, dotter. Vi två reste, inför operationen, tillsammans från Skellefteå till Göteborg där vi fick dela sal på sjukhuset. Therese pappa Göte reste sedan ner lagom till den stora dagen. Jag fick träffa en läkare som repeterade vad som skulle hända och hur jag skulle må dagarna efter operationen. Han gav mig även chans att ångra mig. Nej, tänkte jag, ingen tvekan om att jag vill göra detta.
Operationsdagens morgon blev vi så ordentligt rentvättade att vi bägge var rosiga och inte så lite pirriga, innan vi åkte iväg mot operationssalen. Vår ”pirrighet” smittade även av sig på Göte. Jag sände en tanke till Therese mamma hemma i Boliden, som säkert hade det lite jobbigt att inte få vara med oss. Vi gav varandra en kram och ett ”lycka till”. Sedan minns jag inte så mycket förrän jag vaknade igen. Therese var fortfarande under operation. Min njure hade tagits ut med titthålsteknik och jag hade bara ett litet bandage under naveln. För övrigt mådde jag riktigt bra, hade blivit informerad om att man kunde må väldigt dåligt efteråt. Men jag tänkte bara att ”det här var ju ingen match”. Ringde till maken och berättade att allt gått bra. Efter ett tag kom Therese tillbaka till salen, välmående men lite trött. Hennes operation hade också gått jättebra.
Nästa morgon var hon hungrig medan jag mådde pyton, kräktes och det kändes som mina inälvor satt helt löst. Therese ville ha Snickers och pizza, men det sa hon inte till mig. Tror hon såg att jag inte var inne på samma linje! Men efter någon dag var jag i form och vi kunde ut och gå med våra handväskor = katetrar.
Efter fem dagar fick jag flyga hem till Boliden. Therese och hennes pappa fick stanna ytterliga en tid. Jag var sjukskriven i åtta veckor, hämtade mig fort men var ganska trött första tiden. När sjukskrivningen var över åkte jag och min man till Rom för att fira min 50-årsdag. Jag har alltid varit aktiv med promenader, skidåkning, några gympapass varje vecka och är ofta ute i skog och mark. För att få tillbaka krafterna började jag simma och gå kortare promenader. Kände mig efter ett tag piggare men kanske inte i toppform. Av mina barn hade jag i 50-årspresent fått övernattning i Nikkaluokta fjällstation med guidad vandring till Kebnekaises topp. Då, 2008, orkade jag inte genomföra detta men sommaren efter tog maken och jag klivet upp på Kebnekaises topp!
Elva år har hunnit gå sedan min njure fann en ny ägare. Jag är i bra form, nästan för pigg tycker Roger! Therese mår också mycket bra idag. Hennes värden är nästan de bästa man någonsin sett och det gör mig så otroligt glad och stolt att jag har bidragit till det. Är så tacksam för resan vi gjorde tillsammans, jag och Therese. Min uppoffring var liten, när man ser vad den gav.
// Christin