Jag gav min fru min ena njure i september 2013. Hon hade under ett antal år blivit mer och mer märkt av sina allt sämre njurar. Jag såg hur hon kämpade emot men blev allt svagare. Själv funderade jag över framtidsutsikterna och lärde mig allt mer om problemen. Hon skulle ju behöva en ny njure.
Jag fick aldrig någon fråga om jag ville donera, det är ju viktigt att sådant är 100 % frivilligt. Jag läste en bra bok av en njurläkare som själv varit med om en njurdonation i familjen. Boken gav mig svar på många frågor. Jag fick också kontakt med ett annat par som genomgått samma sak och fick chansen att få en beskrivning av deras upplevelse.
För mig växte känslan fram att jag ville donera en av mina njurar. Man behöver ju faktiskt bara ha en njure. Det var ju livsviktigt för min hustru samtidigt som det var minimala risker för mig. Först skulle jag förstås behöva gå igenom en rad läkarundersökningar för att bli godkänd som donator men jag var så naiv att jag inte tänkte på att kanske inte bli godkänd. Ibland blir ju svaret nej även för donatorns egen hälsas skull.
Jag genomgick gedigna utredningar av kroppens alla möjliga kärl och funktioner där jag bland annat fick kolla blodtrycket i 24 timmar. Jag fick godkänt. Jag förändrade min jobbsituation och levde alltmer under devisen: ”Må bra”. En annan förberedelse för mig var att träna och ha god kondition inför donationen.
Hustrun fick en rad komplikationer och operationen sköts upp under ett års tid. Det blev en jobbig period med oro både för henne och för att det skulle kunna hända mig själv något som förhindrade donationen.
Men till slut blev det dags. Vi fick ett datum i god tid och kunde förbereda oss utifrån det. Till och med sista kvällen fick jag besök av min läkare som återigen frågade om jag ville genomföra operationen, allt för att garantera att jag inte hade några betänkligheter.
Min njure togs ut med titthålskirurgi och mitt ärr är bara som mitt pekfinger långt. Jag kunde kliva ur sängen redan samma kväll som operationsdagen och behövde bara äta smärtstillande under 3-4 dagar efteråt. Återhämtningen gick snabbare än förväntat och redan efter 8 dagar satt jag och hustrun på ett plan hemåt. Otroligt!!
Även fortsättningen har gått bra och krafterna är tillbaka hos både mig och min fru, nu lever vi ett riktigt gott liv.
Det har varit en helt otrolig resa – idag värdesätter vi varje dag vi har tillsammans.
Göran